DYKNYHETER
Tigerhajarna som dykare kan stöta på på Bahamas eller Maldiverna håller sig genetiskt för sig själva. Två distinkta populationer har utvecklats separat i Atlanten och Indo-Stillahavshavet, trots deras långa trans-oceaniska migrationer och därav följande potential för blandning, enligt ny genetisk forskning.
Läs också: Bahamas stora haj-trifecta
Tigerhajar (Galeocerdo cuvier) finns i tropiska och subtropiska hav över hela världen och lever i livsmiljöer som sträcker sig från grunda kustvatten till offshoredjup och breda i kosten.
Detta tyder på en haj som kan ta sig över stora avstånd, blanda fritt och så i teorin korsa sig – men det är långt ifrån fallet, enligt forskningen ledd av Dr Andrea Bernard från Nova Southeastern University i Florida. Resultaten tyder på att tigerhajar från Atlanten och Indo-Stillahavsområdet inte har blandat sig för att reproducera sig på länge.
"Denna långvariga separation mellan tigerhajar från Atlanten och Indo-Stillahavsområdet har resulterat i att de har utvecklats till separata populationer, var och en med sin egen unika genetiska mångfald", säger Prof Mahmood Shivji, chef för Save Our Seas Foundation (SOSF) Shark Research Center och en medförfattare till denna studie.
SOSF säger att det nu är viktigt att fiskeförvaltare bör erkänna och bevara denna mångfald, i en art som klassificeras som nära hotad på IUCN:s röda lista.
"Överfiske utgör en klar fara för hajarna", säger Prof Shivji. "Den genetiska mångfalden hos överfiskade arter kommer oavsiktligt att minska och de kommer inte att anpassa sig till den snabba miljöförändringen.
"Jämfört med andra fiskarter upptar tigerhajar ett ovanligt brett utbud av livsmiljöer. Med tanke på deras inflytelserika ekologiska roll och deras utbredda rörelser som utsätter dem för en mängd olika fiske, är vetenskapsinformerad fiskeförvaltning av tigerhajar viktig för att uppnå globala bevarandemål."
Studien, som också bekräftar att tigerhajar från det geografiskt isolerade Hawaii skiljer sig genetiskt från tigrarna i Indiska oceanen, publiceras i Journal of Heredity.
