BALTISK DYKARE
I den första av en tvådelad vrakutforskning av Östersjön, med dess kusliga bevarandekrafter, besöker WILL APPLEYARD Sverige och Finland
"Vattenförhållandena kommer att vara kalla och mörka," börjar dykresan genomgången mailad till mig någon vecka innan min avresa till Sverige. Och så, med ett öppet sinne, tömmer jag mina dyk-kitväskor från varmvattenutrustning och ersätter de nödvändiga föremålen med min torrdräkt, kallt vatten underdräkt, Arktisk huva och tjocka, fingerfärdighetsminskande handskar.
Läs också: 2 lejon med äpple: sniderier från 17-talet bedövar dykare
Något säger mig att denna dykresa kommer att bli Östersjön!
Den lugna byn Dalarö är en liten men ändå enormt viktig plats för Sverige historiskt, eller för huvudstaden Stockholm åtminstone. Byn är vacker, så typiskt svensk och är, liksom många andra byar i denna komplexa skärgård, formad av röda, gula, gråa eller vita trähus som står prydligt bakom sina vita trästaket.
Vid en krök på vägen ligger ett dykare vandrarhem och småbåtshamn vid stranden, marinan hem till små båtar som servar ägarnas semester bostäder över hela öarna, tillsammans med ett kluster av dykbåtar.
Öarna, på olika avstånd från stranden, ger intrycket att man inte alls befinner sig vid havet utan vid en sjö, och från bryggan är vattnet klart, platt och orörd av så mycket som en vindfläkt.
Dalarö var en gång hemvist för den svenska sjötullstationen, Tullhuset, byggt 1788 och en hållplats för fraktförande sjötrafik till Stockholm, som idag ligger bara en timmes bilfärd bort.
Den maritima verksamheten var på topp här runt 18-talets början. Bland dessa historiska byggnader finns lotsstationen, en gång kontoret för båtpiloter som sålde sina tjänster till kaptener som inte var villiga att navigera på dessa geografiskt invecklade vattenvägar själva.
Ett fåtal djärva som inte var bekanta med sjövägen hade tur, vilket resulterade i att många fartyg störtade ner på havsbotten och med tiden skapade dagens Dalarö Dykpark.
Tullhuset är nu delvis ett museum som innehåller föremål och ger information om historien om områdets mest kända vrak. Pilotens kontor är nu ett vandrarhem knutet till marinan och besöks av besökande dykare.
Min roll här, tillsammans med flera andra dykproffs, är enbart att "testdyka" dessa platser, nyligen upptagna med höga gula markörer som leder till betongblock precis utanför vraken.
Sju organisationer har varit inblandade med de baltiska vrakens skydd och främjande, och omfattar inte bara Sverige utan även Finland och Estland.
Denna övning i internationellt samarbete kallas "Project BALTACAR" (eller Baltic History Beneath the Surface). Det involverar Finlands och Estlands nationella kulturarvsnämnder, Svenska Sjöfartsmuseerna, Haninge kommun (som driver Dykparken Dalarö), en estnisk turismorganisation och två privata dykoperatörer i Finland och Estland.
Projektet är avsett att producera en webbplats (projectbaltacar.eu), publikationer och offentliga evenemang som främjar dykturism och maritim historia.
Den totala budgeten är 1.6 miljoner euro, med mer än 80 % av detta från Europeiska regionala utvecklingsfondens "Interreg" Central Baltic-program. Men du förväntas inte komma ihåg allt det där!
Vår genomgång hålls på övervåningen i Tullhuset. Vi ska dyka i två små lag, var och en åtföljd av en guide – obligatoriskt på många av de mest orörda exemplen på vrakdelar.
Guiderna och deras respektive båtförare ger en informativ genomgång och visar upp sin 3D digital modeller, går igenom dykplanerna och intressanta platser och delar med sig av några historiska detaljer om själva vraken.
Det första och grundare av de två vraken är Riksäpplet. Den ligger på bara 14 m maximalt djup, så den kräver en omvänd dykprofil.
Efter slaget vid Öland 1676 drog sig Riksäpplet och hennes flotta tillbaka till Dalarö under rädsla för ett danskt anfall. Men när man väl flyttade till en ny ankarplats blåste en storm upp och tog fartyget till botten.
Fartyget sjösattes 1661 och är inte i särskilt bra skick för ett baltiskt vrak, tack vare en destruktiv bärgningsoperation för att återvinna dess värdefulla trärester 1921.
Syftet med detta dyk, är dock att se till att alla dykare är bekväma med de kalla, mörka förhållandena och att allas flytkraft är knivskarp.
Vår grupp kommer att dyka två gånger från den större båten i cabin-cruiser-stil Mapas, medan grupp två dyk från MAJ, designad för färre dykare, en back-roll-entré och lokala platser.
Baltiska skeppsvrak är ovanligt välbevarade. Detta beror på att salthalten är mycket lägre än i typiskt havsvatten, tack vare ett överflöd av sötvattenavrinning. Detta tillsammans med låg syrehalt ger idealiska förutsättningar för timmervrak.
Det bräckta vattnet håller också dessa vrak fria från skeppsmask, ett musselliknande djur som föredrar att lägga sina larver i saltare vatten.
Efter en kort motor ut binder skepparen sig i den gula bojen och vi kliver ut i kallt grönt vatten.
På grund av det dåliga skicket på detta vrak behöver vi inte stanna hos vår guide Susanne, så min svenska kompis och jag utforskar träribbensstrukturen och skrovet kvar själva när resten av dykteamet sprids åt olika håll.
Vraket är fortfarande intressant att känna igen som en båt, dess skelettrester reser sig cirka 2 meter från havsbotten.
Jag är den enda dykaren som bär våta handskar, och mycket snart in i dyket börjar mina fingrar klaga över kylan.
Att använda en kamera under sådana förhållanden är utmanande. Vattnet lyser med en klar grön nyans, men är ändå väldigt klart, och förhållandena med svagt ljus får oss att känna att vi är djupare än vad vi är.
Det är en perfekt plats för att acklimatisera sig till vattentemperaturen, och även utrustad med dykutrustning av arktisk kvalitet är det svårt för mig att stanna längre än 35-40 minuter. Jag bestämmer mig för att kylan alltid kommer att vara den avgörande faktorn över bottentid eller luftförbrukning här.
Vi missar returbojlinjen och skickar upp en SMB för att slutföra dyket. När vi går upp till ytan finner vi att vi inte är mer än 5-6 meter från bojen och faktiskt båten.
Vi lunchar tillbaka i Dalarö och gör oss redo för det djupare eftermiddagsdyket, återigen bara en kort tur ut från marinan.
Detta är ett skyltdyk för parken, på ett vrak som "nästan säkert" har identifierats som Bodekull men som lokalt ofta kallas för Dalarövraket. Stockholms universitet tror att detta svenska flottans fartyg byggdes mellan 1659-61 och sjönk i oktober 1678. Det fraktade mjöl från England eller Tyskland och Bartman-kannor av stengods som med största sannolikhet innehöll vin.
Hade denna förlisning inträffat nästan någon annanstans i världen, skulle det säkert inte finnas något kvar av fartyget idag.
Bodekull vilar strax under 30 m och miljön är väldigt kall och väldigt mörk – potentiellt en chock för systemet, därav morgonens inbrottsdykning.
Även om igen, trots dessa förhållanden, är vattnet någorlunda klart.
Där linjen stannar vid havsbotten, gör ljuset det också, och vi följer en längd av repet tills vi är precis utanför aktern.
Träskrovet är den första delen av fartyget jag ser och sedan, kikar upp och över toppen, däcket.
Rodret är fortfarande på plats ochNär jag tar mig fram längs babordssidan kan jag nästan se en av två master som fortfarande står stolt i mitten av vraket.
Detta är en egenskap som inte hörts någon annanstans i vrakvärlden som inte ens är 50 år gamla.
I singelfil följer vi vår guide, som tar oss till fören och till vårt maximala djup på drygt 30m. Det är förbjudet att få en fena över toppen av detta trävrak när som helst. Guidens kraftfulla fackelstråle avslöjar ankaret och sedan ett snidat trälejon, en gång galjonsfiguren för Bodekull.
På styrbords sida avslöjar min egen ficklampa ett cirkulärt stenföremål som nu ligger platt på väderdäcket. Det här verktyget, lär jag mig, användes för att slipa knivar ombord på båten. Det ser ut som om det hade använts först igår.
Tre eller fyra fenspark senare och vi upptäcker en kanon lutad över sidan, fortfarande sittande i sin vagn, metallen nu svullen från århundraden under vatten.
Det är första gången jag har sett en kanon sitta på däcket av ett vrak.
Verktyg, glasflaskor, en musköt och en pistol ligger också på denna sida av däcket, vilket ger intrycket att fartyget sjönk snabbt, utan att besättningen hade tid att ta bort dessa föremål innan de övergav det.
Vraket är ganska litet på cirka 20 m, så det är möjligt att göra två varv av det på en enda tank, även om vårt team tog lite längre tid på sig att absorbera alla detaljer och gjorde bara ett varv, då mina fingrar var fast frusna. Fotografi är utmanande under dessa förhållanden, med lite skicklighet kvar.
Skepparen hade tidigare förklarat för mig att den bästa tiden att dyka här var på vintern, då vattnet närmade sig 0°. Vid den här tiden på året kan dykare ofta se hela vraket från aktern till fören, sa han. Under vårt dyk i maj var den lägsta temperaturen vi träffade 5°C.
Vraket upptäcktes 2003 men offentliggjordes inte förrän 2007, och är ett av de finaste exemplen på vrakkonservering som jag någonsin har sett.
Dykningen runt Dalarö är utmanande, inte för nybörjaren utan bara för dem som är bekväma med att dyka i kalla och mörka förhållanden, med utrustningen som passar. För den nautiska arkeologen är upplevelsen i topp.
Och för mig är den här typen av resa essensen av äventyrsdykning.
Det krävs ansträngning för att besöka dessa tidskapslar, tillsammans med ett visst mått av obehag (de här fingrarna igen), men upplevelsen är värd varenda kyla.
De som är involverade i vrakets skydd är kunniga och passionerade om den här historien utanför deras tröskel, och att dyka med dessa människor som guider förhöjer verkligen upplevelsen.
Mitt nästa stopp på denna Östersjön Den arkeologiska vrakturen ska vara Finland, och jag är nyfiken på att upptäcka hur denna upplevelse kommer att jämföras med Sverige. Så efter två veckors mellanrum åker jag vidare till Hangö stad på landets sydvästra spets.
Jämfört med den svenska resan kommer dykningen i Finland att vara relativt grund, det djupaste dyket inte mer än 18m.
Det gläder mig att upptäcka att vattnet också är varmare, vid 10°C; ljumma jämfört med de 5°C jag hade utstått i Sverige.
De svenska, finska och estniska vraken inom BALTACAR-området är markerade med bojar, och eventuella lämningar som bedöms vara mer än 100 år gamla skyddas av kulturarvslagen.
En informationstavla fäst på ett betongblock markerar början på varje undervattensmuseiupplevelse i Finland, med detaljerade kartor över vraket och grundläggande information om dess upptäckt.
Dykare kommer också att hitta den obligatoriska texten om att "bara ta bilder och bara lämna bubblor".
Från betongblocket leder en linje Susanne och mig till vårt första vrak, med smeknamnet "figurhuvudet". Vi hade dykt bra tillsammans på Sverigeresan, så bestäm dig för att fortsätta med detta undervattenssamarbete medan du var i Finland.
Mina första problem med noll sikt smälter bort i greenen när vi går ner, med vattnets klarhet som verkar vara mycket bättre än den hade när jag såg från ytan.
Även om det fortfarande är ganska mörkt är både babords och styrbords sida av vraket synliga från fören vid ankomsten. Endast de översta 2-3 m vatten har en soppig look.
Vrakets namn kommer från den kvinnoformade figuren som en gång kastade sig framåt från fören. Denna lossnade så småningom, föll från vraket och togs upp från havsbotten 2001. Den visas på Maritime Centre Vellamo i Kotka, 60 mil öster om Helsingfors.
Päivi Pihlanjärvi, en av två finska undervattensarkeologer som dyker med oss, förklarar för mig att vraket var ett tvåmastat segelfartyg, 28 m långt och 7 m brett.
"Fartygets historia är fortfarande lite mystisk", säger hon. "Dess läge, storlek och detaljerna på ramen tyder på att det kan vara den engelska briggen Osborn & Elisabeth, byggd i Ramsgate 1857."
Under kapten Wright och med åtta besättningar ombord förlistes fartyget under en septemberstorm 1873, medan det seglade i barlast från London till St Petersburgs handelshamn, Kronstadt.
Vraket har behållit sin tredimensionella form och sitter upprätt på en havsbotten av silt som är lätt att störa med dålig fenplacering. Vi är de första dykarna i vattnet, så vi kan utforska platsen för det mesta på egen hand.
Jag är exalterad över att se trädäcket förblir på plats, med undantag för ett fåtal områden där ankare har lyft bort en del av det innan förtöjningslinor och betongblock har installerats.
Jag njuter oerhört av dyket när vi, från styrbords sida, fenor över och över vraket och kikar in i de mörka lastrummen med våra ljus.
Vi upptäcker det enorma trärodret som fortfarande är på plats i aktern och följer sedan babordsskrovet tillbaka mot fören, där vi hittar resten av teamet som nu går ner för förtöjningslinan.
Eftersom det är ett grunt dyk och vraket bara är 28 meter långt, kan vi slutföra tre varv innan vår uppstigning för att göra ett stopp på 5 meter på linjen.
Dykbåten ovan rycker i den tunga förtöjningskedjan medan vi väntar, med vinden som börjar ta till vid ytan.
Tillbaka ombord via akterstegen hittar vi en buffé med frukt och kex som är upplagd för återvändande dykare, som alla är glada över att ha kunnat utforska ett timmervrak i så bra skick.
En andra dykbåt dyker upp och knyter an i vår akter, och väntar artigt på att balansen i vårt team ska dyka upp innan dykarna går ner.
Alla fler än 8-10 dykare på detta vrak skulle säkert känna sig överfulla.
Jag lär mig av lokalbefolkningen i vårt dykteam att sikten kan variera från vad jag ansåg vara ganska bra för detta djup på dagen till högst 1-2m.
Och så, med ett fantastiskt första dyk under bältet, tar vi oss till vår nästa finska Östersjörelik – Garpen.
Jag lär mig av lokalbefolkningen i vårt dykteam kan sikten variera från vad jag ansåg vara ganska bra för detta djup på dagen till högst 1-2m.
Och så, med ett fantastiskt första dyk under bältet, tar vi oss till vår nästa finska Östersjörelik – Garpen.
• I Utforskar Baltic Shipwreck i Finland och Estland, Wills äventyr fortsätter i Finland innan han drar vidare till Estland.
FAKTFIL (Sverige)
KOMMER DIT> Will flög med Norwegian Air till Stockholm. En taxi därifrån till Dalarö kostar 100 pund men skepparna planerar att ordna transfer snart.
DYKNING> Mapas, kapten Anders Toll, divecharter.se. MAJ, kapten Krister Jonsson, dykbaten.se
LOGI> Divers Hostel (ovan), vandrarhemmetlotsen.se
NÄR MAN GÅR> Algblomning i juli och början av augusti, så bäst synlighet är september-november och mars-maj.
PENGAR> svenska kronor.
PRISER> Flyg tur och retur från London från £86. Dykarens vandrarhem har rum (två delar) för 700 kronor (cirka 60 pund) per natt, eller boka alla 12 bäddar för en grupp för 4400 kronor. En endags dyktur (två vrakdyk) med lunch kostar från 900 kronor pp med Divecharter, dykcharter.se
BESÖKARE Information> visitweden.com
