BALTISK DYKARE
I den andra och sista delen av sin trelandsutforskning av Östersjön och dess kusliga krafter för att bevara vrak, fortsätter WILL APPLEYARD sin dykning i Finland – med Estland planerat att stå för den stora finalen
En gång bunden i Garpens förtöjningslina, skepparen dödar motorn och med lättnad lämnar jag min plats i styrhytten för att återförena mig med resten av teamet på dykdäcket för att ta till mig nästa genomgång.
Mitt enda klagomål på den här finska Östersjöresan eller för att vara exakt båten är av dieselångorna. Naturligtvis kan aktern på en dykbåt ofta vara en rökig plats att sitta på, men jag kämpade för att hitta en rökfri plats var som helst på den här hårdbåten.
För detta vrak väljer vi att dyka med en guide – en av två exceptionellt erfarna och kunniga kvinnor, Hanna och Nina. Garpen är ganska uppbruten och jag tvivlar på om jag skulle kunna navigera tillbaka till förtöjningslinjen, men det här paret känner väl till området genom att underhålla dykparkens bojar, linjer och informationsblock.
Sikten är nu en besvikelse grön och snorig så vi kramar om vraket, nära havsbotten. Det är grunt på endast 7-12m, vilket kanske har betydelse för de fattiga vis.
Jag kämpar för att använda min fantasi på sådana trasiga vrakdelar, om jag ska vara ärlig, och börjar fokusera på att hitta några av de små varelser som bor där.
Det finns väldigt få fiskar att se på dessa dykplatser i Östersjön, bara några tunna pipfiskar om några. Jag fryser inte, så följ strömmen och upprätthåll en bild med Hanna.
En kompass är nödvändig här om du vill dyka utan guide, och även om att skicka en SMB upp är den normala proceduren efter dyket, föredrar jag i det här fallet att göra både mitt och skepparens liv lite lättare genom att gå tillbaka till sin båt .
För mig var Garpen inte mer än en genomsnittlig upplevelse, men för dykare med ett djupare arkeologiskt intresse kommer det förmodligen att hålla dem roade i en halvtimme.
"Vi är inte säkra på vrakets historia", får jag höra av Päivi Pildanjärvi, en av de två finska undervattensarkeologerna som dyker med oss. "Många detaljer, som fartygets struktur och platsen och tidpunkten för dess förlisning, stämmer överens med de av konservativa, en engelsk brigg som sägs ha förliste natten den 25 oktober 1847, på de klippiga holmar nära Hangö.
"Det berättas att fartyget sjönk till ett djup av sju famnar och endast spetsarna på dess master kunde ses, men kaptenen och fem besättningsmedlemmar räddades."
Alltså vårt projekt baltacar (Baltic History Beneath the Surface) äventyr fortsätter – men inte omedelbart. Regnet är med oss under större delen av dag två och vinden har tilltagit.
Jag lider vanligtvis inte av sjösjuka, men ifall jag ser till att hålla horisonten under vår korta, ojämna motor ut mot Hauensuoli, eller "Gäddans tarm", uppenbarligen uppkallad efter dess likhet med fiskens inälvor.
Vi är på väg mot ett smalt sund mellan öarna Tullisaari och Kobben, som användes som fristad för sjöfart från 15-talet och framåt. Sjöfolk ristade in sina namn, vapensköldar och till och med noveller i klipporna på dessa öar, och förklarade varför området är känt som "Skärgårdens gästbok". Cirka 640 sådana ristningar har hittats.
Detta område ger oss inte bara skydd från vinden, utan det finns också en samling vrak, prydligt sammanlänkade med rep och pilar för att underlätta dykarnavigeringen.
Det är möjligt att komma åt dem från öarnas stränder, så vi knyter an vid en brygga för att börja vår dykdag.
Vi anlitar Hannas vägledande expertis igen och följer henne längs en undervattenslinje mot ett av två vrak vi ska utforska.
Återigen är sikten dålig och jag påminns om en brittisk plats i inlandet, med stenbrottsliknande sten och silt med oss tills vi når Cable Wreck. Denna relik har fått sitt namn på grund av den numera nedlagda elkabeln som lagts över den.
We FIN förbi dess lämningar ganska snabbt, eftersom bara delar av skrovet är synliga och vattnets klarhet minskar. Hade vi varit djupa hade jag nog tummat på dyket och tagit mig till ytan.
Vi följer linjen vidare till ytterligare två angränsande vrak i liknande skick och avslutar dyket tillbaka vid båten, efter att ha tagit några få bilder.
Med bättre sikt skulle detta ha gjort det till en trevligare upplevelse och, med mer marint liv, hade det kanske hållit mig under vatten längre.
Den lilla staden och folket i Hangö är fantastiska, så det finska kapitlet i vårt uppdrag var inte bortkastad ansträngning, men galjonsfigursvraket (beskrivs förra månaden) hade varit den fristående höjdpunkten. Jag hoppades bara att den tredje och sista destinationen på resplanen skulle ge oss något spektakulärt. Kom igen Estland!
Finalen av mina "testdykare"-äventyr landar mig på ön Hiiumaa, en timmes bilfärd från Tallinn och ytterligare 75 minuter med färja. Det är fantastiskt att besöka ett nytt land men det finns ett litet problem – väderprognosen för dykhelgen som väntar ser hemsk ut.
Vi har utforskat trävrak i Sverige och Finland i alla möjliga tillstånd, från en enkel trähög genom delvis synliga fartyg till ett 17-talsfartyg med två master och däck intakt.
Vi har upplevt nästan iskallt men klart vatten, totalt mörker och ibland nästan noll sikt. Det har varit en varierad och mestadels spännande dykupplevelse för mig.
Den estniska vrakets resplan, förutom det svenska och finska schemat, erbjuder några relativa ungdomar för oss att dyka. Vi ska utforska krigsvraket, upp till fyra fartyg med anor från första världskriget – om den väderprognosen skulle visa sig vara felaktig.
Jag har blivit ganska förtjust i den här besättningen. De andra testdykarna, främst skandinaver, har hållit kursen under de tre resorna, med ett par tillägg på vägen. Vi tar över det mesta av ett före detta destilleri, nu ett hotell, i en lugn by på ön Hiiumaa, cirka 30 minuters bilresa från där vår dykbåt är stationerad.
Deep Explorer har sin egen historia som en svensk landstigningsbåt, sedan den byggdes om till en seriös dykbåt, men den behöll sin militärfasad och drar nytta av en dubbel dykarlift i aktern.
Vi träffas för frukost kl. 7 i väntan på instruktioner, med sikte på att lasta av båten för 8.30-ish rep. Men en entusiastisk Egert Kamenik, som guidar den estniska dykoperationen tillsammans med den härliga Terje Meos, säger åt oss att stå ner. Starka vindar från norr kommer att hålla oss borta från havet idag.
Istället utforskar vi ön, som sägs vara (kanske) en av de äldsta i världen, formad av ett meteoritnedslag för 450 miljoner år sedan.
Den norra halvan hade varit befolkad av svenskar sedan 12-13-talen, men många invånare flydde under andra världskriget för att undkomma den sovjetiska ockupationen.
Vädret är svårt att förutsäga på Hiiumaa, och gör ofta motsatsen till vad som sägs.
Till vår lättnad nästa morgon ger Egert oss grönt ljus att dyka, samtidigt som han varnar oss för att havet kan vara knöligt.
Vattnet ser grått ut, båten är grå och molnen är grå. Inte den sortens bild som du kanske hittar på en PADI-affisch som proklamerar att "dykning är kul", men jag påkallar energin att påminna mig själv om att det är det.
Dykplatserna runt ön är alla en till två timmars båtfärd bort, så ett bekvämt sjötillstånd är viktigt.
Solen står kvar på himlen långt in på natten i juni, så om det är något på vår sida är det dags.
Trots vår rädsla verkar havet ganska platt. En halvtimme efter att repen lossnat bryter de grå molnen upp för att avslöja blå himmel och värme. Så dykning är kul!
Efter flera dyk i Östersjön har jag kommit fram till att man inte kan mäta sikten genom att bara titta över sidan av båten. Det här havet är ett mysterium vad gäller förutsägelser, men Terje försäkrar mig att eftersom vattnet rör sig här med en svag ström bör sikten vara bra.
Det är ett stort språng i vattnet från Deep Explorer, och från den rörliga båten finns det ingen verklig möjlighet att få min kamera överlämnad till mig.
Vraket av E Russ, en lastångare byggd 1909, är vårt första anrop, och äntligen är jag i vattnet.
Som förutspått av Egert är de första 3 m vatten tätt grönt och sikten kanske mindre än 1 m. Ljuset börjar blekna när vi går ner, min andning lugnar sig – och sedan händer magin.
Efter de där grytiga 3 m stannar det soppiga lagret plötsligt och runt omkring mig börjar dykare falla från en "himmel" av grönt moln till mörkt, men ändå väldigt klart, vatten.
Även om ljusnivåerna är låga hade jag inte förväntat mig så stor sikt. Utlagd framför mig sprider sig en enorm struktur längs havsbotten och minst 25 av dess 90 m längd är inom synhåll.
Vi hade blivit informerade om att följa Egert men när jag nådde 32 m och omgiven av ljus tappar jag honom. Flera dykare är klädda i liknande torrdräkter, och med kylan, djupet och min regulator Börjar fritt flyta, jag bestämmer mig för att flytta närmare vraket för att mentalt omorganisera mig.
Jag och min kompis Susanne byter blickar, rycker på axlarna och, med grupper av dykare utspridda till vänster och höger om oss, kämpar vi för att bestämma vem vi ska följa.
Vi dyker i luften och med nästan 34 meters djup att hantera måste vi fatta ett beslut som ger oss en anständig mängd bottentid. Utöver detta blir mitt dribblingsfria flöde mer konstant, något av ett bekymmer och en distraktion från min bild-baserade uppgifter.
Det finns potentiellt mycket att se på E Russ. Skickades till havsbotten den 15 september 1919 av en flytande gruva, hon bar nästan 50 bilar, trävagnar, motorcyklar, mat, tobak, kläder, stövlar, mediciner, 102 tunnor sprit, ljus – det kanske går snabbare att lista vad hon bar inte.
Mycket av det här, med undantag för färskvaror och räddade föremål, går fortfarande att känna igen på vraket idag.
Jag förväntade mig fullt ut att se, om inte hindrad av dålig sikt, en trasig, platt röra av metall på havsbotten, med två pannor den enda uppenbara egenskapen, men E Russ förblir båtformad.
Fören och aktern står stolta, delar av skrovet står fortfarande upprätt och en hel del verktyg ligger runt fartygets inre, plus stövlar, bildelar och trälådor.
Det här vraket är så stort att det förtjänar två eller tre dyk för att till fullo förstå vad det handlar om. Lite nitrox och minst en 15-liters cylinder krävs för att maximera din tid. Tekniska dykare kommer att ha en viskning. Ingen av de 27 besättningarna omkom under förlisningen, så en fullständig utforskning är möjlig.
Tillbaka på båten, vi funderar över vårt andra dyk. Ska vi återvända till E Russ eller kryssa en timme till för att hitta den ryska ubåten Akula?
Ett svårt beslut, eftersom vi inte har utforskat tillräckligt mycket av E Russ, men havsstaten är på vår sida för att lokalisera och dyka ett annat vrak. Så vi är enhälligt överens om att gå vidare för att kolla in denna sub, i hopp om att visningen blir lika bra.
Med de långa resavstånden mellan dessa vrak i Estland kan jag tänka mig att man kan ha det tufft till sjöss. Vi har tur idag, nu med väldigt lite vind, och jag hittar en bekväm plats på däck för att fördriva tiden.
Vrakplatsen är återigen belagd med en fast gul markör, och löst kommer vi överens om att följa Egert igen.
Vi kommer att vara de första dykarna i vattnet, men eftersom det här är en intakt ubåt, förutom några minskador på fören och aktern, är det inte viktigt att bli desorienterad och vägledning är inte nödvändigt.
Återigen lättar den gröna dimman när vi tappar genom det 3 m långa soppalagret. Temperaturen sjunker gradvis och jag börjar pumpa in lite luft i min torrdräkt för att avvärja kylan och den ökande klämningen.
Sedan lämnar jag linjen, svänger 180° och, utlagd som om den hade sjunkit igår, är höjdpunkten på vår trio av Östersjöresor. Det bästa har verkligen sparats till sist.
Konstruktionen av Akula började på ett varv i S:t Petersburg 1906. Det var ett nytt designkoncept, skapat av marinarkitekten Ivan Bubnov med ett utökat handlingsområde i åtanke.
Ubåten lanserades tre år senare och visade sig vara långsammare än väntat.
I november 1911 trädde Akula i aktiv tjänst i Östersjöflottan och övergick följande år till 2:a ubåtsbrigaden. Den räknade ihop 19 patruller tills, medan den bar sjöminor på ett utbyggnadsuppdrag 1915, skickade en mina den med sina 35 besättningar till havsbotten.
Från fören kan vi se minst hälften av vrakets 40m längd. Sikten är enastående och mitt huvud vrålar av spänning känner jag inte alls kylan.
Vi stannar för en näsa vid conning-tornet. När vi tittar ner till havsbotten därifrån, på babordssidan, kan vi se fyra av de kupolliknande sjöminorna som Akula bar. Vi tar en trevande närmare titt och botten på 30m.
Akulan har fyra propellrar och jag placerar Susanne vid en styrbordsskruv för att klämma av några skott.
Bredvid dem är några explosionsskador uppenbara framför rodret. När jag tittar upp ser jag ljuset från resten av dykteamet komma vår väg.
Tillbaka vid conning-tornet undersöker vi dess konstruktion. Mycket av metallen är inte korroderad, med en glänsande bit som står stolt och ser nästan obefläckad ut.
Jag lämnar Susanne för att fortsätta dyket med laget, efter att ha puffat igenom mycket av min luft på drygt en halvtimme, och beger mig mot förtöjningskedjan för att börja min uppstigning och vänta ut mitt korta stopp.
Med en sista blick tillbaka på denna magnifika relik, tänker jag på de 35 själar som finns kvar inombords och för sista gången beger sig till det där soppalagret ovanför mig.
Från Finland till Sverige och vidare till Estland har Östersjön förtrollat, upphetsat, utmattat och upprymd mig.
Det har varit iskallt, roligt och ibland frustrerande – men det är kärnan i utforskning och äventyrsdykning.
FAKTFIL (Finland)
KOMMER DIT> Flyg till Helsingfors och ta ett tåg de 80 milen vidare till Hangö. Kommer flög med Norwegian Air och tillbaka med Finn Air.
DYKNING> Sukelluskoulu Aalto anordnar guidade resor främst på helger men under veckan på begäran, sukelluskouluaalto.fi/en. Atlanta dykbåt utan guide kan bokas med Hanko Diving, @Hankodykning
LOGI> Hotel Bulevard nära Hangö småbåtshamn, hotelbulevard.fi
NÄR MAN GÅR> Ytalger tenderar att blomma i slutet av juli/början av augusti, så bäst sikt är september-november och mars-maj.
PENGAR> euro
PRISER> Flyg tur och retur från £88. Returtåg till Hangö 36 euro. Hotell från £35pp per natt (två delar). Båttur med två dyk 89 euro. Weekendresa med övernattning (två delar) 249 euro. Dykguider för två eller fler dykare 80 euro per dag.
BESÖKARE Information> visitfinland.com; turism.hanko.fi, merikeskusvellamo.fi/en (Maritime Center Vellamo)
FAKTFIL (Estland)
KOMMER DIT> Direktflyg till Tallinn från brittiska flygplatser. Färja till ön Hiiumaa med Praamid, praamid.ee. Boendet låg 45 minuters bilresa längre fram.
DYKNING> Deep Explorer drivs av Teknisk dykning Estland. Guider Terje Meos, @eestisukeldujate klubi; Egert Kamenik, @maremark
LOGI> Viinaköök (fd destilleri), viinakook.com
NÄR MAN GÅR> Som Finland.
PENGAR> euro
PRISER> Flyg tur och retur från £30, tur och retur färja 7 euro. Ett dubbel- eller tvåbäddsrum B&B vid Viinaköök kostar 50 euro och dykning cirka 100 euro pp per dag (två dyk).
BESÖKARE Information> besökestonia.com
Utforska baltiska skeppsvrak i Sverige I den första av en tvådelad vrakutforskning av Östersjön, med dess kusliga bevarandekrafter, besöker WILL APPLEYARD Sverige och Finland
