Broderlig lycka

JOSS WOOLF tar chansen å andras vägnar att göra en mer äventyrlig än vanligt gruppresa liveaboard – men skulle hon ta på sig skulden eller åtnjuta äran?

MITT I södra egyptiska Röda havet, en halv mil från varandra, hittar du Big Brother med dess fyr, byggd av britterna 1883, och Lillebror. Det är ett mycket isolerat par klipphällar.

Ingen bor där, men ibland finns det militär närvaro. Förr i tiden, som ett straff för något förseelse, skulle det olyckliga offret tvingas simma från den ena ön till den andra över det "haj-angripna" vattnet.

För två år sedan fick jag stafettpinnen att driva en anrik årlig dykresa från British Society of Underwater Photographers Red Sea, påbörjad av John Bantin för många år sedan, sedan fortsatt av Linda Dunk och under åtminstone de senaste 15 åren av Jan Maloney .

Idag sträcker sig vår grupps åldrar från 32 års oskuld till 82 års visdom.

Vi är alla undervattensfotografer med olika ambitioner och har njutit av att resa tillsammans i ett antal år.

Vår vanliga resplan har varit i norr och inkluderar, om vädret tillåter, vraken vid Abu Nuhas, Thistlegorm, Jackson Reef och det oefterhärmliga Ras Mohammed med Shark Reef och vraket av Yolanda. Ibland, för en förändring, har vi vågat oss längre söderut till grottorna St John's och Fury Shoal, men bröderna har aldrig varit på vår agenda.

Det berodde dels på att de var stängda för allmänheten till och från under ett antal år, men också för att den ganska mer utmanande dykningen inte tilltalade alla.

Den här gången, med goda chanser att se tröskare, hammarhuvuden och oceaniska whitetips, tänkte jag leda gruppen vilse och passa på att besöka hajarna.

Vi var 22 ombord på Hurricane, en av Tornadoflottan som drivs av Scuba resor, och vinnare av årets DIVER Liveaboard of the Year-pris.

EFTER EN HÄNDELSLIG VECKA på St John's, med sina lockande grottsystem och frekventa möten med Napoleon-läppfisk, sa vi hejdå till halva gruppen.

En dag senare, med ett nytt gäng glada gäster, alla nöjda installerade, utcheckningsdyken genomförda och ginförråden påfyllda, var det dags för den 12 timmar långa nattöverfarten till bröderna, något jag inte skulle välja att göra igen i en skynda

Med mycket hårda vindar och böljande hav var det förmodligen en av de värsta sjöresorna jag någonsin upplevt på en dykresa.

Två uppsättningar trädörrar i vår stuga slog högt hela natten lång; du var tvungen att klamra dig fast vid sidorna av din brits för att undvika att kastas i golvet, och du visste att varje försök att gå upp ur sängen för att rätta till ställningen skulle utlösa det illamående som många av oss oundvikligen skulle ge efter för.

Kombinera det scenariot med den sedvanliga gippy magen, förenlig med nästan alla Röda havets resa, efter att ha prioriterat min mage medan jag knäböjer med framsidan ned över toaletten...

Jag säger inget mer!

Hur vår kapten och besättning lyckades förtöja båten på ett säkert sätt, i mörkret klockan 3 mitt i surrande vågor och ylande vind, med sex replinor som skulle fästas vid nedsänkta förtöjningar, förblir ett mysterium för mig och en heder åt dem.

Även om resan tog ut sin rätt på antalet villiga dykare den första morgonen, belönades de som lyckades ta sig upp vid 5.30-tiden väl av ett mycket nära möte med en enorm tröskhaj. Den gruppen inkluderade naturligtvis inte mig.

Jag kände mig dock tillräckligt återhämtad sena morgonen för att ge mig ut på dagens andra dyk. Vi hade redan sett två oceaniska hajar cirkla runt båten från ovan däck. När vi väl hade glidit in, med absolut ingen ström, klart blått vatten och glittrande solsken, hade vi ett sådant möte man bara drömmer om.

Inte mindre än tre oceaner, var och en med sitt förtjusande följe av pilotfiskar (synd att de var blå och inte gula, men man kan inte få allt, eller hur?).

Under hela dyket fortsatte de att kryssa bland oss.

Ingen behövde ens röra sig för det perfekta skottet från nästan vilken vinkel som helst; allt vi behövde göra var att vänta tills det var vår tur för förbi.

Det tog mig tillbaka till mer än 20 år till mitt första besök på Elphinstone med min dykklubb. Fortfarande skrämd över arvet från filmen Jaws, hade jag varit väldigt nervös över möjligheten av ett möte med en "farlig" oceanisk vittopp som heter Sid, till vars territorium vi var på väg att stiga ner.

Dykguiderna hade sagt till oss alla att vänta, fullt utrustade, på baksidan av båten medan de kollade in platsen för att se till att den var säker. Efter 20 minuter hade de fortfarande inte kommit tillbaka, och vi, eller snarare jag, tog ett verkställande beslut att hoppa in.

Ni kan bara föreställa er chocken jag kände när jag hittade Sid direkt under båten.

Våra hjälplösa guider väntade på havsbotten och vi hade inget annat val än att gå ner så snabbt som möjligt och gå med dem, där vi stannade under resten av dyket.

Jag kan minnas att jag, inom gränserna för vår lilla platå, hittade ett kluster av babysköterskehajar under en stor, lågt liggande bordskorall och ett par stenfiskar

Jag hade annars inte märkt det.

Sid gick inte bort; andra grupper av dykare kom och gick men någon gång var vi alla tvungna att komma upp och, naturligtvis, är vi alla fortfarande här för att berätta historien.

POKEN MED DENNA ANEKDOT är att jämföra den absoluta rädsla vi kände för oceanerna – ja, alla hajar – vid den tiden med det rena nöjet att vara i deras närhet idag. Naturligtvis får man inte vara självbelåten; det har inträffat en eller två dödsolyckor.

Vår underhållning inskränktes bara av att vår luft var utmattad, men det fanns många leenden på folks läppar efter det dyket och lunchen var en mycket högljudd affär. Hajarna förblev undanförda resten av dagen, tyvärr, men vi hade redan haft tur.

Det finns ett par ganska bra vrak på Big Brother, inte långt från fyren. Aida 11 var ett italienskt fartyg som fraktade trupper när det kolliderade med Big Brother en natt 1957. Med sin grundaste punkt på endast 15 meter är det ett stort, relativt intakt vrak.

Men även om strömmen ofta är stark är de mjuka korallerna vackra och vraket lockar till sig ett överflöd av marint liv och erbjuder fantastiska bild möjligheter.

Numidia, ett före detta brittiskt 130 m lastfartyg, sjönk på sin andra resa, på väg till Indien, 1901.

Fartyget, som nu ligger nästan vertikalt mellan 8 och 80 m, bar lokomotivhjul och dessa finns fortfarande. Men dess djupa djup gör den i allmänhet otillgänglig för fritidsdykaren.

Endast tillgängligt av RIB, i motsatta änden av ön, rullade vi in ​​för ytterligare ett tillfälle att se den svårfångade tröskhajen. Mycket irriterande lyckades en kryssa under oss alla utan att bli sedd av någon förutom Ahmed, vår guide, och BSoUP-ordförande Paul Colley!

En enda mantor vågade sig in i vårt synfält innan vi drev runt hörnet över en fantastisk korallträdgård med tillräckligt med levande orange kvinnliga anthias för att befolka hela Röda havet.

När du trycker på slutaren gör stroberna att alla hopar sig tätt mot revet, så du trycker på slutaren snabbt igen för en tätare färgsammansättning.

Jag minns att, på en resa till Seychellerna för några år sedan, berättade vår underbara dykguide, en före detta GP från Yorkshire, för mig att förhållandet mellan kvinnliga anthias och män var cirka 10:XNUMX, en statistik som, sa hon, snarare speglade den mänskliga situationen på Mahe där hon bodde.

VI HAR VÄXT van vid vädrets mönster; vakna upp till hårda vindar, en stor dyning och vågor som slår över toppen av dykdäcket och avtar gradvis under dagen. Morgonen den dagen vi skulle dyka Lillebror är inget undantag.

Under natten har ytterligare två båtar anlänt, varav besättningen på den ena kämpar med att hitta några båtplatser. Hur de där träskrovsbåtarna verkar slänga obevekligt omkring – jag är glad över det mycket stabilare stålskrovet från Hurricane.

Tidiga morgondyket är tänkt att ge en större möjlighet att se tröskarna, men klockan 5.30 verkar vi vara bland 40 cyklande nybörjare som alla har samma idé! Så, inga hajar i morse men ändå ett vackert naturskönt dyk med barracuda, stim av banerfiskar, dussintals nålfiskar och massor av städning och matning.

När vi tog oss runt revet träffade vi snart en vägg av stark ström som tvingar oss tillbaka. Det är nu så många dykare i vattnet att vi inte kan se fisken för bubblorna.

Jag har bestämt mig för att gå tillbaka mot båten och avsluta dyket när ett hav flankerat av pilotfiskar dyker upp ur mörkret. Vi försöker följa efter den, men den försvinner snart och vi väntar tålmodigt under båten på att den ska komma tillbaka. Det gör den inte, så till slut ger jag upp och försöker ta mig till baksidan av båten.

STRÖMEN HAR plockas upp, och det är en ganska stor kamp att nå stegarna, som nu häftigt stiger och faller, i samklang med havets dyning.

Äntligen lyckas jag få tag och börja min väg upp när ett oväntat kinesiskt ansikte säger till mig att jag är på fel båt!

Å nej! Kommer detta att innebära att jag måste betala en glassavgift till var och en i besättningen?

Vad det betyder är ett långt hårt dopp mot strömmen, med en otymplig kamera. Jag kan se andra medlemmar i vår grupp klamra mig fast vid ankarlinor som vindstrumpor, men bestämmer mig för att göra ett försök (jag är en BSAC-dykare!) och simma till stegen.

Jag är nu ganska andfådd med all den tunga fenningen, men äntligen är akterlinan nästan inom räckhåll.

Det är bara 6 tum bort, men det tar fortfarande ett dussintal bra sparkar innan jag äntligen kan fatta det.

Jag håller på ett tag för att återhämta andan. Stegen är bara 4 fot bort, men jag kan inte nå den. Besättningen kastar en lina till mig och slutligen drar de mig tillbaka till säkerheten.

"Jag lever", förklarar jag, när jag väl är tillbaka ombord med en kopp varm choklad i handen. Roligt, men samma ord uttalas av nästa dykare som dyker upp.

En i besättningen pekar ut en RIB på långt håll. Till min förvåning visar det sig vara en av våra egna. Den plötsliga starka strömmen har svept några av vår grupp och deras guide så långt bort att det bara är tack vare örnögonen och vår erfarna besättnings kvickhet som de nu är säkert tillbaka ombord.

De såg många hajar i öppet vatten innan de hämtades.

Allt för tidigt är vår tid på The Brothers över och det är dags att bege sig tillbaka till hamnen via Elphinstone. Vädret närmar sig i alla fall och vårt tillfälle har nu passerat.

Till skillnad från vår resa hit kommer vinden nu att vara bakom oss hela vägen. Vi har haft otroligt tur.