Nordeuropa
Finlands minsta region har ett undervattensvrakmuseum som garanterat fascinerar dykare på grund av den bevarandenivå som de lokala förhållandena ger. Tekniska dykaren KIERAN HATTON fyller sina stövlar
MÅNGA ÅR SEDAN, i en galax långt borta, när vi inte omedelbart kunde komma åt information till hands någon gång på dygnet, läste jag en artikel om dykning i Östersjön.
Några år (hostar, 20...) senare kommer jag på mig själv att leda en grupp på nio personer från Storbritannien för att dyka några av vraken på och runt Åland.
Åland breder ut sig från Finlands östkust mot Sveriges västkust och överbryggar gapet mellan Östersjön och Bottenviken. Det är en självstyrande del av Finland, men svenska är det lokala språket, och det skulle vara rättvist att säga att regionen har en viss historia.
Östersjön har en enorm dragningskraft för den ivrige vrakdykaren. Dess stilla, mörka, bräckta och anoxiska djup erbjuder en nästan perfekt miljö för att bevara sjunkna kärl.
Vår dykning på Åland skulle ske på en blandning av krigstida vrak och segelfartyg från en tid då öarna var världens windjammer (segelbark) huvudstad.
Under veckan skulle våra huvudsakliga dyk för dagen vara i 25-65 meters djup. Vi hade alla valt att dyka med slutna kretsrebreathers för veckan, men dykcentret är mycket väl inrett för dykning i öppen krets, och dyken kunde lätt göras genom att blåsa bubblor.
Efter att ha kommit sent på lördagskvällen handlade söndagsmorgonen om frukost och kit-förberedelser. Vi skulle bara dyka en gång på eftermiddagen.
The Plus är en av Ålands berömda windjammers, en tremastad segelbark byggd 1885 och förstörd 1933.
Redare på Åland höll fast vid seglingens dagar längre än de flesta, köpte upp billiga segelfartyg när ångtiden tog över, och seglade dem på de berömda spannmålsrutterna från södra Australien tillbaka till Storbritanniens Lizard Point. Detta fortsatte till strax efter andra världskriget!
Dykare som är bekanta med Salcombe kanske känner igen namnet Herzogin Cecilie – vraket var ett åländskt fartyg och det bärgade boendet utgör nu centrum för sjöfartsmuseet i Mariehamn, Åland.
Plus hade försökt återvända till Mariehamn i tid till jul, men utan piloter tillgängliga valde befälhavaren att göra den sista passagen utan hjälp, och förstörde när han nästan var hemma. Fartyget gör ett bekvämt lokalt dyk och ett skyddat om vädret är dåligt. Vi dök det de första och sista dagarna.
När du anländer till aktern om 20 m, är det första som slår dig virket – massor av det! Jag tog mig snabbt fram till fören på 35m och letade efter prydnadsdekorationen på bogsprötet.
Detta skulle vara temat för veckans dykning för mig, detalj. Många och massor av detaljer – bevarandenivån är inte av denna värld.
Pluss tre master utgjorde en fara för navigeringen, så de blåstes av flera meter över däcksnivå, men när vi simmade längs däcket var de, i alla avseenden, fortfarande närvarande och korrekta, med mycket av riggen på plats.
Plankor kan ha hoppat ur sin plats, men vissa har fortfarande laxstjärtskarvarna som får dem att se ut som om de skulle kunna tryckas in igen. Verktyg finns på plats i verkstaden; Jag är till och med övertygad om att det fortfarande fanns färg på väggarna.
VÄDRET DIKTERADE att vi behövde gå tillbaka till Plus den sista morgonen innan en eftermiddag med kittorkning. Jag hade kämpat för att föreställa mig vad jag skulle göra efter att ha haft ett så bra dyk på den dag ett, men efter en veckas dykning och nu med mitt baltiska öga in, visade det sig vara ännu bättre andra gången.
Frasen "Det är Östersjön där borta..." ingjuter inte precis en varm känsla, men vi blev alla positivt överraskade av förhållandena vi hittade.
Vi hade varit helt förberedda för mycket kalla förhållanden, men ett besök i augusti hjälpte verkligen till med vattentemperaturerna.
Ytan till cirka 12m var 14°C, sedan från 35-40m var det 8°C och 4-5°C under 40m. Så varmare vatten än förväntat för deco var en enorm positiv, men avvägningen var att vattnet var grönare än det kunde ha varit, och det vis mer liknande det vi är vana vid hemma.
När jag kom till botten av skottlinjen på 50 m för att dyka Balder, visste jag att det hade varit en bra idé att komma till Östersjön. Skottet bands till den nedfallna aktermasten och direkt synlig var balustraden som skiljde lastutrymmet från besättningsområdet, med trappstegen in till kabinen nedanför på plats.
Akterdäcket är signaturområdet för Balder, med huvudrodret fortfarande upprätt och intakt, och klockan sitter på däck i närheten. Det mesta av mitt dyk förbrukades här med min kamera, vilket bara lämnade lite tid för ett snabbt dopp runt det främre boendeområdet, där det fortfarande finns stolar, bockar, flaskor och resterna av navigationslamporna.
Tiden gick alldeles för snabbt; men inte lika snabbt som att gå tillbaka till hamn i 54 knop, det snabbaste jag någonsin varit i en dykbåt. Det var en bra dag!
Vraken drar nytta av det mycket stilla, nästan friska anoxiska vattnet. Varelser som normalt skulle förstöra trä, och syre som skulle uppmuntra rost, är en bristvara. Där den vilda Atlanten kan rulla pannorna från en en gång storslagen oceanångare runt havsbotten, lämnas dessa vrak i fred.
Den andra faran för vrak är förstås från dykare. Alla åländska vrak är ”look only” – det finns ingen borttagning av artefakter, och det är ingen ny policy.
Jämfört med, säg, Portland, är antalet dykare mycket lågt, och vraken har varit otagbara så länge någon kan minnas. Regeringen är angelägen om att skydda sitt arv och sin turism.
Notung var det första för mig – jag har aldrig dykt något som sjunkit av rysk action tidigare. Hon var på väg från Åbo under första världskriget när hon överraskades av ryska bombplan. De anföll med bomber och torpeder, varav en träffade hennes akter och sänkte henne.
Besättningen lyfte i livbåtar och hamnade i kulsprutebeskjutning, men legenden säger att de flydde över isen och snön och gömde sig under vita lakan när det behövdes.
Vinden var i dålig riktning från vår hemmahamn, så skepparna Mattias och Fredrik föreslog att man skulle dra ut båtarna och sjösätta dem på andra sidan ön, där vi skulle kunna dyka i mer skyddade förhållanden. Vinnare!
Det skulle vara rättvist att säga att Notung fick mig att bli förbannad. Detta ångfartyg, byggt 1882, liknar hundratals sänkta runt om i Storbritannien – förutom att vraket ser lika intakt ut som den dag då fartyget sjönk.
Den ligger i ett område med dålig sikt – jag skulle uppskatta det till 1-5m, beroende på fartygets del – och är väldigt mörkt.
Tiden som ägnades åt att simma runt Truks vrak visade sig vara ovärderlig här, och jag kunde snabbt orientera mig och bege mig mot bron.
Vilket är som ett museum, med kompass, rodret och roderindikator på plats, broklockan fallit till däck och telegrafen (komplett med ansikte) åt sidan.
När vi rörde oss akterut från bron med viss svårighet kunde vi se den upprättstående tratten och ångvisslan på plats.
Omedelbart framför tratten finns signalrummet, ytterligare en kompass och antennen på taket, och för att titta in i signalrummet öppnar man bara dörren.
Förvirra mig? Jag har varit tvungen att hälla upp en lugnande gin när jag skriver detta!
JAG TILLBAKADE EN TIMM på Notung med ett maximalt djup på 45m, men det räcker bara inte, jag repade inte ens ytan. Jag har fått höra att sikten vid mycket sällsynta tillfällen blir 10 m, så det skulle vara väl värt att upprepa dyket i hopp om att få uppleva det.
Jag har ganska tur med den dykning jag får göra, och jag brukar oroa mig om jag får höra att vi är på väg till ett vrak som bara är 50 m långt, och jag tänkte "håll ut" vid den tidpunkten.
Vädret hade dikterat i vilken riktning vi behövde gå och det var en sen start, men vilken pärla!
Hindenburg var en isbrytare (det blir ganska kallt i dessa trakter) och hon åtog sig även minskyddsarbete. Naturligtvis var det en mina som sänkte henne.
Vi hade blivit tillsagda att hålla utkik efter "rodret som lyser mot oss", vilket lät som en inbjudan för mig. Visst är överbyggnaden fortfarande väldigt intakt, och som mittpunkt glöder rodret verkligen – avsaknaden av marin tillväxt gör att mässingen fortfarande ser ut som om den är polerad.
Att sitta i närheten är en klocka, en absolut första för mig under vatten. Hindenburg har också tre telegrafer, ett lampskåp, ångvissla och dimhorn.
Trappstegen ner till akterkabinen har fortfarande träpanelerna på plats, upplysta av de på plats hyttventiler – fantastiskt! Jag skulle kunna fortsätta, men jag har inte ordet ersättning.
En annan segelbark sänkt på grund av navigeringsfel, Hindenburg vilar inte långt från Balder.
Sverre är lite djupare på 58-70m, sitter i kristallklart men svart vatten. Skottet landade i lastrummet (Sverre bar på metallskrot) och sidorna på fartyget har fallit utåt där.
Vi fick information om att det fanns två klockor på detta vrak, en vid aktern och en vid fören, men på väg mot aktern.
Jag fick aldrig riktigt koll och kunde inte hitta klockan. Med tiden som försvann snabbt gick jag framåt.
UNDER MIDDEN sektionen är ganska trasig, fören är helt intakt. Den främre klockan sitter på ankarvinschen, där den har fallit från sitt fäste.
Bogsprötet pekar stolt ut, och namnet är fortfarande inristat i fartygets sida (även om några av oss, ahem, missade det). Den främre kabinen är där men kollapsade.
Ju längre deco gav oss tid att absorbera de sevärdheter vi hade sett innan de frenetiska och entusiastiska diskussionerna om vad vi hade sett började tillbaka på ytan.
• Finn Air flyger antingen från London Heathrow eller Manchester till Helsingfors och sedan vidare till Mariehamn, Åland.
Det regionala flyget höjer priset på resan, och returflygen låg i området 500-550 pund beroende på när det bokades och mängden bagage. Kevin bröt sin hemresa för att besöka Helsingfors.
Baltic Scuba dykcenter tillhandahöll cylindrar och Sofnolime och ordnade boende i närliggande stugor, balticscuba.com (du behöver Google Translate!).
En realistisk dörr-till-dörr-budget för denna resa dykning rebreathers är £2000-2500 – en A-lista resa kostnadsmässigt, men det är A-list dykning!
PLUS
Segelbark med järnskrov
BYGGT:1885, Blohm & Voss, Hamburg, Tyskland
STORLEK: 1251 ton (BRT), 69 x 11m
FÖRLORAD: 13 december 1933
SNART
Segelbark med träskrov
BYGGT: 1922, Lemland, Åland, Finland
STORLEK: 45 x 11m
FÖRLORAD: 10 oktober 1928
NOTUNG
Stålångfartyg
BYGGT:1882, Sir Raylton Dixon & Co, Middlesbrough, Storbritannien
STORLEK: 1278 ton, 76 x 8m
FÖRLORAD: 24 januari 1941
HINDENBURG
Ångdriven isbrytare i stål
BYGGT:1916, Oder Werke, Stettin, Tyskland (nu Szczecin, Polen)
STORLEK: 670 ton, 51 x 13m
FÖRLORAD: 9 mars 1918
SVERRE
Ångsegelfartyg med kompositskrov (motorn avlägsnad innan den sjunker)
BYGGT:1872, Nystad, Finland
STORLEK: 48 x 8m
FÖRLORAD: 7 november 1941