DYKNYHETER
Ultrasvarta fiskar avslöjar osynlighetshemligheter
Fangtooth – men det skulle inte fungera som en DYKARE tidningens omslag. (Bild: Karen Osborn, Smithsonian National Museum of Natural History)
Det ultrasvarta skinnet som gör vissa djuphavsfiskar osynliga för bytesdjur är föremål för en ny studie av amerikanska forskare – som hoppas kunna replikera dess ljusfångande egenskaper i applikationer som sträcker sig från solpaneler till teleskop.
I djuphavet finns inget naturligt täcke men det finns fortfarande ljus – det skapas av de självlysande organismerna som använder det för att jaga.
Så åtminstone 16 arter av fiskar har utvecklat huden så svart att den absorberar mer än 99.5% av ljuset. Detta gör dem cirka 20 gånger mörkare och mindre reflekterande än vanliga svarta föremål – och nästan omöjliga att upptäcka.
Efter att ha fullbordat sin försvinnande handling har fisken också nästan osynliga nanokristallina tänder, vilket finns i separat amerikansk forskning om djuphavsdrakfiskar och rapporterade på Divernet förra året.
En forskargrupp från Duke University och Smithsonian National Museum of Natural History samlade in 39 ultrasvarta fiskar från cirka en mil ner i Monterey Bay och Mexikanska golfen, med hjälp av en ROV och ett trålnät.
Det mörkaste exemplaret som hittades var ett litet Oneirodes marulk från vilken endast 0.044 % av ljuset nådde det mänskliga ögat, ett resultat som tidigare endast matchats i naturen av fjädrarna från Papua Nya Guineas paradisfåglar.
Fiskarnas hudceller består av mikroskopiska paket av pigment som kallas melanosomer, och dessa upptäcktes vara längre i form och tätare sammanpackade än de av den sorts svarta revfisk som är bekant för dykare.
20 juli 2020
Forskarna använde en spektrometer för att mäta mängden ljus som reflekterades från fiskarnas hud och ett elektronmikroskop för att analysera melanosomerna, som dator-modellering har bekräftats ha den optimala geometrin för att svälja ljus.
Denna egenskap orsakade ett problem när man försökte registrera fisken igenom fotografi. "Det spelade ingen roll hur du ställde in kameran eller belysningen - de sög bara upp allt ljus", kommenterade Smithsonian forskningszoolog Karen Osborn.
Alexander Davis från Duke var huvudförfattare till studien, som publiceras i tidskriften Current Biology.
