En 95-årig tysk patrullbåt som sänktes i Nordsjön under andra världskriget har visat sig läcka giftiga ämnen och förorena sin omgivning – men hur typiskt är V-1302 John Mahn?
Den giftiga påverkan av skeppsvrak på kemin och mikrobiologin i omgivande sediment är fortfarande i stort sett outforskad, säger belgiska forskare som nyligen genomförde en djup undersökning av vraket, utvald på grund av dess relativa tillgänglighet.
Byggd i Hamburg 1927, den 48 meter långa ångtrålaren John Mahn rekvirerades senare och återanvändes av Kriegsmarine som en Vorpostenboot eller VP-båt. Den 12 februari 1942 V-1302 deltog i Tysklands operation Cerberus men bombades av RAF Hawker Hurricanes efter att dess skyttar hade störtat ett av de sex flygplanen.
Den första av två bomber träffade V-1302tratten och detonerade i pannrummet mittskepps, med den andra träffade den aktre sektionen och förstörde kardanaxelns tunnel. VP-båten började sjunka nästan på en gång och tog 11 sjömän, dess kolreserver och ammunition inklusive flera oexploderade djupladdningar till botten.
Åttio år på vraket ligger "något snett" och med sin överbyggnad saknad på ett maximalt djup av 35m i den belgiska Nordsjön, vilket visar det stora hålet i babordssidan som orsakades av den första bomben.
Det vetenskapliga teamet, ledd av doktoranden Josefien Van Landuyt vid universitetet i Gent och assisterat av det vetenskapliga dykteamet vid Flanders Marine Institute (VLIZ), samlade sediment, stålskrov och några vattenprover på ökande avstånd och i olika riktningar från vraket.
De testade sedan proverna för halter av polycykliska aromatiska kolväten (PAH) som avges av fossila bränslen, sprängämnen och tungmetaller.
PAH:erna bensantracen och fluoranten som hittats ansågs komma från fartygets kolbunker, eftersom ju närmare proverna som togs desto högre var koncentrationerna.
Sprängämnen, arsenik och tungmetaller som nickel och koppar spårades också, deras närvaro tyder på att vraket fortfarande påverkade omgivande sediment, med toxicitetsnivåer beroende på vilken sida av vraket som studeras.
Enligt forskarna gjorde nivån av mikrobiell analys deras studie unik och sträckte sig 15 cm djupt in i omgivande sediment. Mikrober kända för att bryta ned PAH som t.ex Rhodobacteraceae och Chromatiaceae var rikligare i de prover med de högsta föroreningsnivåerna, och sulfatangripande bakterier som t.ex. Desulfobulbia inblandade i stålkorrosion var också närvarande.
Medan nivån av föroreningar orsakade av V-1302 John Mahn befanns vara otillräckligt giftigt för att avskräcka fisk från att använda det som plantskola, har forskarna använt det för att göra en poäng om de ämnen som finns kvar på skeppsvrak över hela världen som kan hota den marina miljön.
De räknar med att vrak från enbart de två världskrigen fortfarande innehåller mellan 2.5 och 20.4 miljoner ton petroleumprodukter och upp till 1.6 miljoner ton ammunition.
Föroreningar av sådana material och urlakning av tungmetaller påverkar utfodring, tillväxt och reproduktion i många marina organismer och kan orsaka irreversibla vävnadsskador, säger forskarna.
"Medan vrak kan fungera som konstgjorda rev och ha ett enormt mänskligt berättande värde, bör vi inte glömma att de kan vara farliga, mänskligt skapade föremål som oavsiktligt fördes in i en naturlig miljö", säger Van Landuyt. "I dag tas nya skeppsvrak bort av just denna anledning."
Hon tillade att på åldrande vrak kan korrosion öka miljörisken när tidigare slutna utrymmen öppnades.
Studien, som publiceras i Gränser inom marinvetenskap, är en del av Nordsjövrak projekt, som förväntas ge rekommendationer inom kort om eventuellt avlägsnande av vissa krigsvrak för att skydda marint liv.
Även på Divernet: Mercury-hot från WW2-vraket, WW2 Vrakplatsen var 100 mil bort, Vrakdykning The Bell Way, RN-dykare extraherar en stor bomb från Londonvraket
