Du måste resa så långt norrut du kan gå på det skotska fastlandet för att dyka denna luffare, en av andra världskrigets värsta offer av naturliga orsaker. JOHN LIDDIARD letar efter helheten. Illustration av MAX ELLIS
DEN ASHBURY ÄR ETT AV DE VRAKEN som bara inte syns på ett ekolod. Vraket är väl sönderdelat bland stenar, utspritt och så nära inpå att även en platt-lugn dag svallar sjön båten upp och ner när den rör sig så nära som möjligt för att släppa av dykare.
Allt du egentligen kan göra är att komma in nära ett skär i västra sidan av Dubh Sgeir Mhor och följa din näsa.
Under vatten är skärningen i klipporna inte så uttalad, bara en rundad dalgång i klippväggen som sluttar ner förbi några balkar på 7m (1) till en mastsektion på en avsats på 12-15m (2).
Svänger söderut längs kanten, med uppförsbacke till vänster och nedförsbacke till höger, nästa stora vrakdelar är de trasiga spindlarna på en lastvinsch med en kedja draperad över dem (3).
Vraket susar sedan ut till en kelptäckt sluttning som följer stenen runt till vänster, med döda mäns fingrar, anemoner och svampar under överhängen (4). Det skulle vara lätt att vända tillbaka och tro att det här var så långt det gick.
Ändå, om du utforskar vidare genom att fortsätta nedförsbacken söderut kommer du till den främre delen av vraket, utspridda över ett brett sandigt inlopp mellan klipporna på 20m. De första föremålen som går att känna igen är en grupp med tre vinschar tätt intill varandra bland de utspridda lastrummen (5).
Följer kölens brutna linje längre österut över golvet i det främre lastrummet, är det första tecknet på fören en hög med ankarkätting (6).
Nästa är ankarvinschen, som vilar upprätt på sin monteringsplatta, och sedan hasrören, separerade från fören men fortfarande korsade över varandra.
Endast spetsen av fören är fortfarande intakt, vilande på sin babords sida (7) och stiger cirka 3 meter över havsbotten.
Vrakets bogsektion är spridd över ett sandigt inlopp mellan klipporna. Att följa vraket tillbaka längs södra kanten av inloppet leder till en uppåtvänd vinsch, den fjärde från den tidigare vinschgruppen, och en mastsektion som ligger tvärs över vraket (8).
Längre ut rinner så småningom allmänna tallrikar och revben från det andra greppet ut på sanden (9). Svänger man norrut igen kan vrakets kant följas tillbaka över inloppet till ett ankare (10) vila på sanden strax under klipporna. Det visar bara vilket blandat vrak det här är.
För att komma till nästa huvudområde av vraket innebär att man följer skarven mellan sanden och klipporna förbi en längd av ankarkedja (11) till pannorna (12). Två av de tre pannorna ligger uppför revets sluttning, medan den tredje ligger under dem, på ända och väl nedgrävd i sanden, så att mindre än en meter av pannan sticker ut.
Ovanför pannorna är ett område med skräp från maskinrummet utspritt uppför sluttningen tillbaka mot kanten där vår rundtur i Ashbury började (13).
Det finns gott om bitar av rör, ventiler och delar av en hjälpmotor bland slumpmässiga skärvor av stål.
På andra sidan pannorna fortsätter små vrakbitar norrut, bara på klipporna och ute på sanden. Först är några tydliga balkar som ligger över en ås i klipporna (14), sedan en lådsektion, delvis nedgrävd i sanden (15).
Jag misstänker att det finns många fler vrakbitar begravda under sanden, även om något överraskande en del av lager från propelleraxeln bara sitter i en liten fördjupning, nästan flyter på sanden cirka 10 meter från klipporna (16). Vrakdelar längs kanten av klipporna slutar runt nästa hörn med en större låda (17).
På väg tillbaka söderut ligger mer av motorn och akterdelen av vraket i uppförsbacke från sanden.
En ränna leder uppför klipporna med spridda balkar (18), spåret av vrakdelar blir tätare och leder snart till resterna av motorn (19), vilar i en grund dal på 15m.
Två cylindrar är intakta och den tredje lågtryckscylindern är uppbruten.
Bakom motorn en böjd del av propelleraxeln (20) leder ner i dalen och slutar bland spindlarna på en trasig vinsch (21). Konstiga rester av vrakdelar fortsätter norrut, som så småningom susar ut när dalen slutar och mynnar ut mot bergets sluttande yta (22).
Återgå till den böjda delen av propelleraxeln och följa den i andra riktningen, en annan del av axeln slutar i axiallagret (23) då, i närheten, finns vevaxeln från motorn (24) och, begravd under vevaxeln, reservpropellern.
En snäv vrakmassa fortsätter längs med dalens botten när den vänder upp mot det grunda, avsmalnande och brantande till en snäv kanjon (25). Även om det skulle vara möjligt att avsluta dyket och ytan här, är det mer meningsfullt att gå tillbaka längs klippan och ytan närmare ingångspunkten, där en båt kommer att ha färre problem med att plocka upp dykare.
Så, efter att ha avslutat turnén, låt oss gå tillbaka till helheten. De Ashbury var ett stort fartyg på 3,900 104 ton och XNUMX m långt. Den bröt uppenbarligen ryggen strax framför pannorna, den främre delen med två grepp tryckte längs och förbi stenarna.
Den aktre delen sprängdes sedan sönder mot klippornas norra ände, pannorna ramlade ut och ner för sluttningen och motorn och åtminstone en del av propelleraxeln kom att vila i dalen halvvägs upp i klipporna.
Det fanns fyra vinschar mellan de främre lastrummen, vilket får mig att tro att det skulle ha funnits ett liknande antal mellan de bakre lastrummen, men min skiss visar bara ett av dem. Propelleraxeln pekar mot norr, men vraket fizzles snart ut.
Det betyder att det saknas en del vrak på min skiss, möjligen lika mycket som hela aktern och aktern.
Jag utforskade väl norr om vad illustrationen visar och sökte även vidare ut på sanden, men utan framgång. Kanske ligger resterna av aktern nedgrävda längre ut på sanden.
Sektionen av lager (16) skulle stödja denna teori. En annan möjlighet är att aktern brutits från vraket tillräckligt intakt för att kunna skjutas över revet och ut på andra sidan, liggande någonstans bakom stenarna ur illustrationens synvinkel.
PÅ VINDARNAS NÅD
Smakämnen Ashbury haft problem med kondensorn, milt sagt. Det och våldsamheten i stormen den 8 januari 1945 drev henne vidare till revet som heter Dubh Sgeir Mhor, vilket från gaeliska översätts som Big Black Rock. Det ligger vid mynningen av Talmine Bay, nästan så långt norrut du kan gå i nordvästra Skottland, skriver Kendall McDonald.
När den här luffarångaren gick ner drunknade alla 42 ombord, vilket gjorde detta till en av de värsta sjöfartsförlusterna från andra världskriget som inte orsakats av fiendens åtgärder.
Hon lanserades på West Hartlepool 1924 som Nitedal. Ett år senare var hon den Cairnhill. 1935 köptes hon av "the flying bug line", Alexander Shipping Line, som använde ett upptaget bi på sin blå husflagga. Det döpte om fartyget Ashbury.
I slutet av 1943 var hon fortfarande orörd, men i slutet av '44 var hon i Medelhavet när hennes kondensor började spela upp. I Spanien var 240 av dess 992 rör igensatta, men det var inget botemedel, och hennes ingenjörer var tvungna att använda sågspån för att stoppa läckorna.
Tillbaka i Workington gav kondensorn fortfarande problem, men eftersom nästa anlöpshamn var Tyne beslutades det att göra reparationerna där. Det faktum att detta innebar att ta ett skepp med en skum kondensor runt Skottland genom januaris vilda hav verkar inte ha bekymrat någon.
Smakämnen Ashbury seglade i barlast med 345 extra ton stenskräp. Detta höll hennes propellerboss under vatten men gjorde att bladen bröt ytan. Hon nådde fortfarande sitt konvojmöte i Loch Ewe i tid, men i väntan på seglingsorder förlorade hon sitt styrbords ankare när kabeln gick av.
Varken kabel eller ankare byttes ut innan hon seglade med konvojen den 6 januari 1945 – rakt in i en storm med nio kuling med snö från norr. Kapten David Morris sjönk snart långt efter. Brist på ordentlig barlast gjorde fartyget ohanterligt och han släppte hennes babord-förankare och bad om hjälp. Vid midnatt, Ashbury var på drift.
Ste Therese av den kanadensiska flottan kämpade i två timmar för att få en linje ombord innan kontakten förlorades. Vid första ljuset hittades 26 kroppar spolas iland vid Talmine och vid Tongue, och från stranden kunde två master ses stå upp bland enorma hav.
År senare var medlemmar av Thurso BSAC de första att se vraket när de hittade en bronspropp och en 4-tums pistol på strandsidan av revet – vilket gav en uppfattning om hur starka vindarna hade varit.
RESEGUIDE
KOMMER DIT: På Ordnance Survey-kartan, följ A836 västerut från Thurso och sväng sedan höger före Tongue på oklassificerade vägar till Skerray.
DYKNING: De närmaste charterbåtarna är baserade i Scapa Flow. Annars är det bäst att ta din egen RIB.
BOENDE: Camping och hotell i Thurso-området, cirka 90 minuters bilresa från Skerray, eller Kyles of Tongue längre västerut.
LUFT: Caithness dykklubb
Tidvatten: Smakämnen Ashbury kan dyka vid vilket tidvatten som helst.
HUR MAN HITAR DET: GPS-koordinaterna är 58 32.822N, 4 24.659W (grader, minuter och decimaler). Inget kommer att synas på ett ekolod, så det är bara att gå ner från den västra sidan av Dubh Sgeir Mhor och utforska området som visas i illustrationen.
LANSERING: Den bekvämaste slipen är i hamnen i Skerray.
kvalifikationer: Lämplig för alla.
VIDARE INFORMATION: Amiralitetsdiagram 1954, Cape Wrath till Pentland Firth. Ordnance Survey Map 10, Strathnaver. Ordnance Survey Map 11, Thurso & Dunbeath. Caithness vrakdykning. Shipwreck Index Of The British Isles Vol 4 av Richard & Bridget Larn. Caithness Community webbplats.
FÖRDELAR: Så ur vägen dyker den sällan.
CONS: Så ur vägen dyker den sällan.
Tack till Davy Carter, Mark Liddiard, Ian Mackay, Tony Jay, Victoria Jay, Tim Walsh & Rachel Locklin.
Dök upp i Diver, augusti 2004
