Nu till något helt annat – JOHN LIDDIARD tar oss runt en viktoriansk segelbark med stålskrov. Illustration av MAX ELLIS
VAK AV SEGELSKEPP tenderar i allmänhet att vara mer av arkeologiskt intresse än vraken av bra ång- eller dieseldrivna fartyg. De har legat nere länge, har stänkts mot stenar och vanligtvis har träskrov ruttnat bort.
Smakämnen Oregon är ett undantag. Även om hon hålades på ett rev utanför Thurlestone 1890, flöts fartyget på 810 ton och var på väg till Plymouth innan det sjönk på 30 meter. Stålskrovet har kollapsat mestadels platt till havsbotten, men det mesta av vrakets struktur finns fortfarande kvar och kan identifieras.
Om du vill ta en titt på vraket av ett segelfartyg i gott skick är det här du ska dyka.
Eftersom den är liten och ganska platt mot havsbotten, är den Oregon är ett svårt vrak att hitta. Det finns några små steniga rev i området som reser sig en eller två meter från havsbotten och lätt kan förväxlas med Oregon på ett ekolod.
Några av guideböckerna publicerar transiter, men de är den typen av transit som är svår att tolka förrän du är precis ovanpå vraket. Förra gången jag letade efter Oregon i en klubbbåt med transiter och listade koordinater tog det drygt en och en halv timmes letande att hitta, och vi var långt borta från sökbojen vi hade tappat.
Efter att ha råkat ut för allt det där besväret skrevs positionen som registrerades i GPS:en över av en annan resa innan jag började kopiera den till papper. Så skepparen Mike Rowley hjälpte mig med några mycket exakta siffror från mv Maureens differentiell GPS.
Fören och aktern på Oregon är de enda delarna som står upp tillräckligt långt för att ge ett riktigt positivt eko, så jag kommer att anta att skottet har tappats på fören (1).
Spetsen av fören är intakt och vilar på styrbords sida. Vid högt vattenbrist kommer djupet att vara ca 34m på havsbotten och konstant under hela dyket. Även när tidvattnet går är strömmen inte så stark och har inte bildat ett skur.
Den övre babordssidan av fören reser sig till 30m och är täckt av en tät skog av hydroider, med några fina fjällsippor instoppade under kanterna. När strömmen rinner lite bildas ett stim av seja tätt ovanför fören, när ballan leppefisk patrullerar individuellt närmare vraket.
Inne i fören har trädäcket ruttnat bort för att lämna ankarrören exponerade (2). Ett stort ankare (3) står stödd på ena spetsen strax ovanför fören. En olycklig fiskare har tappat sitt trålredskap här, med en gammal trålbalk indragen under ankaret.
Min gissning är att detta är mycket äldre än näten som fångas mot det övre hörnet av fören.
Ankarvinschen vilar bakom fören (4), upprätt och fäst vid stålförstärkningsplattan som skulle ha säkrat den i det mesta trädäcket. Det intressanta med alla vinschar på Oregon är att de är designade för muskler snarare än motorkraft.
Lite längre bak längs vraket står en stållucka från främre lastrummet upprätt på ena sidan med några skrovplåtar liggande tvärs över. (5). Detta gör en liten simtur genom, vanligtvis med ett stim av välling som sprider sig ur vägen när du kommer in.
Ovanför däcket här ligger den nedre delen av den första av de Oregon’s tre master (6). Fortsätter tillbaka in i vraket, plåtar från det kollapsade skrovet (7) är hem för skogar av riktigt bra gorgoniska hav-fans.
Ungefär midskepps, en stor stålcylinder (8) kan ha varit en vattentank. På ett segeldrivet fartyg kan jag inte föreställa mig vad det annars skulle ha varit. Bakom denna finns axeln på en lastvinsch (9).
Detta följs av en del av huvudmasten (10) och en stålring som skulle ha stött stänger eller segel på masten.
Längre bak finns foten av mizzen-masten (11), upprätt i en däcksplatta, och omedelbart bakom denna omringen från akterhållsluckan (12), denna gång liggandes platt mot vraket.
Härifrån får aktern en viss struktur, den ligger på styrbords sida och reser sig 4m eller så, liksom förarna. Bakåt i aktern hålls roderstolpen, med styrväxeln kvar på plats, precis fri från havsbotten (13). Liksom vid fören är gammalt fiskenät draperat över baksidan av aktern.
Några meter från vraket ovanför aktern finns ytterligare en mastfot (14). Jag misstänker att det här kan ha varit foten av huvudmasten (10), lossnat och förskjutits av någon händelse i Oregonförflutna.
Följer rodrets linje genom aktern mot kölen, rodret (15) ligger platt mot havsbotten.
Med vraket som fallit på styrbords sida och kollapsat, är den andra sidan av vraket i stort sett bara skrovplattor och köl, med ytterligare skogar av gorgonier. Bland denna sida av vraket finns enstaka barlaststenar.
Eftersom vraket är tillräckligt litet för att dyka utan att samla på sig mycket dekompression, och dessutom lätt att navigera, borde det inte vara alltför svårt att hitta tillbaka till skottet och ta sig upp på linjen.
KALLA DIG SJÄLV PILOT!
Du kanske känner att kapten Albert Lowe hade otur med piloten som tilldelats Falmouth för att föra honom säkert upp till Channel. Han hade trots allt lyckats, utan pilot, få med sig sin tremastade bark med stålskrov Oregon hela vägen från Iquique, Chile, runt Kap Horn och över Atlanten med en last nitrat av soda, skriver Kendall McDonald.
Hans order var ganska tydliga. Han skulle hämta en pilot när han nådde Falmouth innan han fortsatte sin resa till Newcastle. Så ombord på 60m Oregon när hon gick upp för Kanalen fanns det en pilot, förutom den 18 besättningen och deras kapten.
Problemet var att han inte var mycket av en pilot. I mörkret och regnet på kvällen den 18 december 1890, Oregon lyckades träffa Book Rocks, strax utanför stranden nära den dramatiska bågen av Thurlestone Rock i South Devon.
Kapten Lowe satte omedelbart sitt skepp om, kände hur hon kom fri och begav sig sedan ut till havet. Men hon var hårt hålad och inom några minuter var kaptenen tvungen att beordra att överge fartyget. Den första båten översvämmades så fort den sänktes, men den andra sjösättningen var bättre och alla kom av sig säkert. De Oregon sjönk minuter senare.
Ingen, allra minst piloten, visste var de var. I mörkret drev de i 12 timmar innan de såg ett ljus på stranden, vilket ledde dem in i skyddet av fiskebyn Inner Hope, där tidningsrapporter säger att "de behandlades med stor vänlighet".
Vraket av Oregon dök först av Kingston BSAC och identifierades av byggnadsdatumet – 1875 – som gjuts in i hjulet när det byggdes av Mounsey & Foster of Sunderland. Dykare har återhämtat många av dess lignum vitae riggblock.
Tidvatten: Slack vatten är två timmar efter högvatten och lågvatten Plymouth. Mer erfarna dykare kan dyka under hela tidvattnet på neaps.
KOMMER DIT: Från M5 och A38, sväng vänster på A384 till Totnes och ta A381 till Kingsbridge och Salcombe. Hope Cove är en skarp höger vid byn Malborough strax före Salcombe, genom mycket smala landsvägar. Be bara att du inte möter en husvagn som kommer åt andra hållet. För Dartmouth, lämna A381 vid Halwell på A3122. Maureen plockar upp från flytbryggan precis in i envägssystemet.
HUR MAN HITAR DET: Koordinaterna från en differentiell GPS är 50 14.676N, 3 56.318W till 50 14.697N, 3 56.295W (grader, minuter och decimaler). Bågarna är åt sydväst. Observera att GPS:en var inställd för att visa OSGB-koordinater (diagram) snarare än standard WGS-koordinaterna för GPS-systemet.
DYKNING OCH LUFT: Från Salcombe, Kara C, skeppare Alan House. Från Dartmouth, Maureen, skeppare Mike Rowley.
SJÖSÄTTNING: Vid Salcombe är slipen vid Shadycombe parkeringsplats användbar under hela tidvattnet. Även om den är dyr för en enskild helg, kan denna slip vara mer ekonomisk över en vecka eller två och är bäst lämpad för stora RIB:s. En slip på Hope Cove (Inner Hope) har en rimlig lanseringsavgift och är blöt i bara en timme eller två på vardera sidan av högvatten. Nedanför slipen finns en fast sandstrand som lämpar sig för strandsjösättning med 4×4.
BOENDE: liveaboard Maureen. Salcombe informationscenter
kvalifikationer: Bäst lämpad för sportdykare och uppåt. Detta är definitivt inte ett dyk för nybörjare eller bara kvalificerade dykare.
VIDARE INFORMATION: Amiralitetsdiagram 1613, Eddystone Rocks till Berry Head. Ordnance Survey Map 202, Torbay och South Dartmoor-området. Dyk South Devon, av Kendall McDonald. The Wrecker's Guide to South Devon, del 2, av Peter Mitchel.
FÖRDELAR: En intressant chans att se de relativt kompletta, men inte intakta, resterna av ett segelfartyg. Den är tillräckligt liten för att synas med ett minimalt antal dekompressionsstopp, samtidigt som den är tillräckligt stor för att göra längre dyk värda besväret.
CONS: Svårt att hitta.
Tack till Mike Rowley och medlemmar i UBUC.
Dök upp i Diver, september 2001
