SUB DYKARE
WW1 U-båtarna på Pendennis har dykt i många år, av många människor. Platsen är förmodligen det näst mest populära stranddyket i Cornwall. Tusentals praktikanter gjorde sina första dyk i öppet vatten där, de flesta såg resterna av en eller två av U-båtarna. Är du osäker på vad de ska skriva i sina loggböcker, annat än "Silver Steps" eller "Pendennis", vilka var dessa subs? MARK MILBURN undersöker och tror att han nu kan måla upp en tydligare bild av vad som ligger var och varför
JAG HAR STUDERAD NÅGRA GAMLA FOTOGRAFIER, såväl som den dokumenterade historien om U-båtarna på Pendennis udde vid Falmouth i Cornwall.
Från dessa bilder, daterade mellan 1920 och 1964, har jag räknat ut var var och en av U-båtarna befann sig när den ursprungligen kom i land 1920. Jag har till och med räknat ut vilken som var vilken.
Efter att bara ha sett delarna av tre av subs tidigare, fanns det något kvar av de andra? Jag undrade. Sjöarkeologen David Gibbins följde med mig för att se vad vi kunde hitta.
Prognosen var bra, tidvattnet var högt och sikten i vattnet hade förbättrats. Vi parkerade i den vanliga rastplatsen och gick ner för att kolla in förhållandena.
Webbplatsen var ganska upptagen. Flera lokala universitetsstudenter tog bilder för sin marin- och naturhistoria fotografi kurs. Jag hade dykt upp med en annan fotografi student, som krävde bilder på en dykare för sin kurs. Efter att ha tillbringat en stund med att posera i och ur vattnet var det dags att börja dyket.
David och jag snorklade ut förbi studenterna och deras uppsjö av små och medelstora företag till närmaste U-båtsrester, en del av UB112 i nästa ravin öster om Silver Steps infart.
Mest framträdande där är ett tredelat gjutjärnsföremål som liknar en gaffel, som tros vara en del av en hydrovane-mekanism. Annars är det mesta av UB112 väldigt platt.
Från de historiska fotografierna verkade "gaffeln" sannolikt vara en del av bågsektionen. De tidigaste bilderna visar ubåten ganska intakt, men på senare, tagna inte så långt efter, syns inte längre den 6-8 m långa fören.
Sikten var något av det bästa jag någonsin haft på platsen, även om kelp hade börjat täcka vraket.
Vi begav oss sedan längs den lilla ravinen österut mot UB86. På vägen stötte jag på en svart rörbit i brunnen. Jag tog upp den och tyckte att den var ganska tung.
Närmare inspektion avslöjade ett spänne som jag kände igen. Jag hade en bra aning om vad och vems det var – en nackvikt som tillhörde en av mina fridykarvänner. Han skulle bli glad.
Den lilla ravinen går öst-västlig över klipporna och när den närmar sig UB86 blir den ganska grunt. Den leder till den största och grundaste delen av ubåten.
UB86 är den mest dykade U-båten, lätt att hitta eftersom den bryter ytan vid lågvatten. Det finns en andra uppsättning trappsteg nära Silvertrapporna, och om du tittar rakt upp på dem är du i linje med U-båten - det är en enkel transit.
Sikten var den bästa jag någonsin sett där också. Vi tillbringade lång tid med att fotografera och filma, eftersom en del sand hade tagits bort av vinterns stormar, vilket exponerade mer av vraket.
Flera fritt simmande katthajar och några stora leppefisk anslöt sig till oss när vi rotade lite runt några av dessa nyligen upptäckta delar. Vi hade till och med en skola med pilchards som darrade över huvudet.
NÄSTA U-BÅT, UB97, var minst två raviner över, och med tidvattnets tillstånd skulle vi vara väldigt nära ytan om vi gick direkt till den, så vi kom upp till ytan för att följa kustlinjen.
Vi snorklade förbi slutet av ett par fingerrev till där jag trodde att UB97 kunde vara. På vägen såg jag ett mycket glänsande föremål på havsbotten, simmade ner några meter och tog en dykkniv.
Jag höll på att dyka upp igen när något annat fångade mig. Formen såg bekant ut och vi tog massor av foton för att studera senare.
Några meter bort låg en tresidig bit av tungt stål, jag kunde inte se något annat, förutom en annan dykkniv, dess blad eroderades bort.
I nästa ravin såg vi vad som såg ut som resterna av en stor elmotor, i rätt läge för att vara från UB97. Vidare till en annan ränna och på kanten av fingerrevet låg ett rektangulärt gjutjärnsblock.
Det finns massor av dessa på vraket av UB92, några hundra meter bort – de är U-båtskölvikter.
I slutet av nästa ravin hittade vi tre stora gasflaskor, precis som vi hade sett på bilder från de explosiva försöken där skrovet hade slitits upp.
Cirka 3m långa med 1m omkrets, dessa var stora cylindrar.
Vi nådde det som brukade vara känt som Hole in the Wall, där UB128 kan vara. Numera kallas en liten ravin direkt ner från de östligaste trappan med detta namn, men dykare på 1990-talet och tidigare kallade en klippbassäng i väster som Hole in the Wall.
Klippbassängen gör att dykare kan ta sig in i gigantiska steg vid mer än halvvatten via en undervattensbåge. Som en ingångspunkt är det ganska coolt, men det betyder att man tar sig fram en mycket besvärlig och ojämn väg över klipporna.
Det nyare Hole in the Wall är fortfarande en tuff promenad över klipporna, men det är enklare, och tillåter också en gigantisk ingång vid mer än halvvatten.
Strax utanför klippbassängens grottutgång och något österut stötte vi på några cirkulära stålramar med stora nithål och några böjda plåtar.
RAMMARNA VAR GÄTT SMÅ, inte U-båtsstorlek. Vi var inte säkra på om de var från en ubåt, men de var där jag förväntade mig att aktern på UB128 skulle vara – även om de också kunde vara en del av fören på UB97.
Nästa och sista av subs var UB106. Det var väldigt nära UB128 på bilderna, så vi simmade över nästa ås för att se om vi kunde hitta något.
Det fanns några mycket små bitar av rostigt stål, och bakom en sten vad som såg ut som ett stort mekaniskt bärarm eller kardanaxel. När vi simmade runt hittade vi massor av småbitar som låg.
Vi begav oss längre ut, för att hitta fler och fler vrakdelar som måste ha varit resten av UB106.
Vi stötte då på en vevaxel, vevstakar och till och med resterna av vad som såg ut som två cylindrar. Kolvarna hade eroderats bort, men vevstängerna och kolvtapparna var synliga inuti cylinderloppet.
Fler bilder och ännu mer vrak. Vår luft höll på att bli låg, men vi var på den djupaste punkten av dyket nu, 7.8 m.
Vi simmade österut mot det grunda och såg flera stycken till ligga runt. Ett nästan rektangulärt stycke stod några meter högt och fastklämt i tätt bredvid fanns flera bitar av bakelit, delar av batteriernas ytterhölje. Det fanns också några blybitar och gallerverk inifrån blybatterierna.
På cirka 5m stötte vi på vad som förmodligen var det största enskilda fragmentet av en U-båt. Stående 3m högt och omkring 15m långt, det var en bit av skrov.
]Vi använde den lilla luft vi hade kvar för att utforska den här sektionen och var på cirka 4 meter när vi bestämde oss för att gå till ytan.
Vi hade varit under vatten i 109 minuter och det krävdes 400 m ytsim tillbaka till vår ingångspunkt.
EFTER DYKET, vi gick upp till cateringbilen på lay-by. Solen sken och vi satt ute och drack te och diskuterade vad vi hade sett.
Den välbekanta formen där UB97 ansågs vara väldigt lik gaffeln på UB112, men utan slitage, så det kunde ha varit en del av den bakre hydro-vane-mekanismen.
Vraket från UB106, inklusive motordelarna, var dock meningslöst. UB106 låg aktern in i land, och vid lågvatten var dess propeller och axel tydligt höga och torra.
När jag ser tillbaka på mitt överlag av U-båtarna på ett flygfoto, var aktern på UB128 också på stranden. Hur och varför fanns det en motor där?
En antenn bild visade vad som såg ut som konturerna av en ubåt där motordelarna fanns. Den stämde med där UB128 låg, men 50m längre ut. Det kan ha glidit av, eller så kan det ha varit ett misslyckat försök att dra iväg den för att bärga den någon annanstans.
Detta vrakområde är mer än troligt UB128, med en del av UB106 möjligen blandat med det. Den stora skrovbiten i slutet av dyket fick tillhöra UB106.
Så layouten jag hade arbetat med var ganska exakt. Vi hade lyckats dyka alla fem U-båtarna i ett dyk, även om vi hade behövt göra ett par ytsim, plus den långa simningen tillbaka.
Hade vi börjat vid det nya hålet i väggen hade vi kunnat göra alla fem ubåtarna i en enda nedsänkning genom att undvika att spendera så mycket tid på att utforska och fotografera var och en.
DET FINNS EN SJÄTTE U-BÅT, UC92, som hamnade på djupare vatten strax utanför Pendennis. Någon gång släpades den till Castle Beach och räddades, men det finns en hel del kvar, även om det krävde en 350 m simtur i motsatt riktning. Det är bäst att dyka från Castle Beach, där det är lättillgängligt och även kan ses vid lägsta tidvatten.
Sikten vi hade haft i maj var upp till 10m och vattentemperaturen hade stigit under veckan. Halsvikten återlämnades till fridykaren men ägarna till knivarna har ännu inte hittats. Sammantaget ett mycket utmärkt dyk.
HUR U-BÅTARNA KOM ATT BLI FRÅN FALMOUTH
I slutet av första världskriget befann sig den brittiska regeringen med mer än 50 tyska U-båtar att göra sig av med. Skrotvärdet sjönk och de var i stort sett värdelösa, så vad kunde man göra med dem?
Sju av ubåtarna, tillsammans med U-båtsstödsfartyget Cyklop, skickades till Falmouth. På vägen lossnade en bakpanel på UB118.
Den började ta på sig vatten och var nära att sjunka, så hjälpfartyget Kennet sköt på och sjönk ubåten utanför Dodman Point.
Senare samma dag, 23 november 1920, anlände de återstående U-båtarna i konvoj till Falmouth, och under de följande tre veckorna ägde olika sprängämnesförsök rum.
Det var totalt 17 av dessa försök, var och en involverade placering av olika typer och storlekar av sprängämnen på olika avstånd på olika platser runt U-båtarna när de hängde upphängda på olika djup av Cyklop. Marinen försökte hitta det bästa sättet att sänka ubåtar.
Den 15 december var åtminstone en av U-båtarna iland, och försöken återupptogs på de andra fem i början av 1921, och avslutades i mars. När varje U-båt var färdig med, drogs den iland av sjöpersonal vid högvatten. Vissa behövde till och med ha fast tunnor för att ge dem extra flytkraft när de släpades upp på klipporna.
UC92 hamnade på sanden, strax utanför klipporna, sydväst om UB112. Vid något tillfälle släpades UC92 till Castle Beach och räddades delvis.
På sanden nära UB112 finns resterna av en liten panna från ångbåten Alice, som sjönk över natten medan den låg förtöjd nära ubåtarna. Den hade varit inblandad i att rädda de strandade U-båtarna när den sjönk den 23 juni 1921.
