EKREM PARMAKSIZ är en undervattensfotograf som specialiserar sig på hajar, men där han en gång njöt av världens frid under vågorna, är han orolig för att den enkla tillgången till kameror av god kvalitet förvandlar den världen till en frenetisk innehållsgruva. Är anden redan ur lådan – vad ska man göra? dig tror?
Innan jag gav mig in i dykarvärlden hade havet alltid känts som en avlägsen planet för mig. Under min barndom hade undervattensvärlden varit något att beundra på avstånd, genom TV-dokumentärer. Vackert, mystiskt och lite skrämmande.
Jag växte inte upp runt det, jag var ingen simmare av naturen, men något med tystnaden nedanför, tyngdlösheten, världen gömd precis under vågorna – det drog i mig.
De oändliga blå korallträdgårdarna och fiskstimmen som virvlade som silverstormar var inte de enda lockelserna för mig. Jag hade dragits till hajar sedan jag var barn. Inte i den typiska spänningssökandet, Ganascher-inspirerat sätt, men något djupare.
Medan andra barn var livrädda för filmer eller bilder på rader av vassa tänder, var det jag som bläddrade igenom uppslagsverk, skissade hajar i marginalerna på mina skolböcker och bad om att få titta på hajdokumentärer på tv.
Det var något med dem: mäktiga, uråldriga, missförstådda. De var inte bara rovdjur för mig, utan symboler för en vild värld som hade överlevt i miljontals år. Jag betraktade dem inte som monster. Jag såg mystik.
Jag minns att jag såg en scen i en naturdokumentär på 1990-talet där dykare var omringade av hajar. Vattnet var stilla. Hajarna gled runt dem som spöken. Jag måste ha spolat tillbaka de där bilderna ett dussin gånger. Jag vill vara där, tänkte jag. Jag vill förstå dem, inte frukta dem.
Bara dykning
Först ville jag bara dyka. Havet är en värld som de flesta aldrig riktigt upplever. De ser ytan – vågor, reflektioner, färg – men hör inte tystnaden nedanför, eller bevittnar livets små dramer på ett rev: en clownfisk som försvarar sitt hem, en sköldpadda som glider genom en solljusstråle, en revhaj som skär genom det blå som ett frågetecken.
Utgångspunkten var att känna vattnet tätt omkring mig, att sväva viktlös bland de varelser jag bara sett i böcker och på skärmar. Men någonstans mellan min första nedstigning och min hundrade insåg jag att det inte räckte med att se det. Jag ville föreställa mig det.
Jag hade inte som mål att bli undervattensfotograf. Jag tog inte fram en kamera för att skapa konst, åtminstone inte till en början, utan för att minnas.
Sedan blev det ett sätt att översätta: att ta ögonblick som är för sköra, för flyktiga, och frysa dem precis tillräckligt länge för att andra ska kunna se det jag såg. Förundran. Stillhet. Liv.
Undervattensfotografering handlade inte om den perfekta bilden. Det blev ett sätt att översätta vördnad – ett sätt att återuppliva en bit av tystnaden och mystiken för andra att se. Varje bild var en konversation: inte bara "se vad jag såg" utan "se vad vi riskerar att förlora".
Surrealistisk blues
Det har gått mer än 18 år sedan jag började som undervattensfotografering konstnär. Det som började som ett försök att fånga havets surrealistiska blå färger blev snart en besatthet kring hajarna. En enkel passion hade snart förvandlats till ett syfte.
Och någonstans under processen insåg jag att jag inte hade blivit en dykare med kamera utan en historieberättare, en som råkade jobba i blått.
Det fanns en tid då jag dök för tystnaden, men med åren har något förändrats. Den oavbrutna interaktionen med det marina livet började blekna och bli allt svårare att hitta.
Den typ av stillhet som en gång omslöt mig medan jag svävade mellan vatten och viktlöshet påverkas nu av något överdrivet: det ständiga användandet av GoPro-kameror, det röda skenet från skivlampor, kampen om "bara en bild till".
De här videokamerorna finns överallt jag går runt om i världen – på pinnar, blinkande lampor, folk som manövrerar inte för att bevittna revet, utan för att fånga det.
För inte så länge sedan var det ett val att ta med sig en kamera på dyk – något som bara fanns för de med träning, tålamod eller ett syfte. Nu är det nästan förväntat. En GoPro fäst vid varje mask-rem, en kupolport i varje hand, blinkande lampor när undervattenspaparazzis sätter igång. Ibland känns det som om det finns fler actionkameror än fiskar under vattnet.
Dykning har blivit mindre om dyket och mer om innehållet. Överallt jag tittar ser jag en annan kamera på en pinne och en annan dykare som är mer fokuserad på filmmaterial än på ögonblicket. Det är som om revet har förvandlats till en filminspelningsplats, med varje sköldpadda en kändis, varje haj en flyktig cameo, varje korallhuvud en bakgrund.
Masken nere, kameran ut
På mina tidiga dyk, innan jag ens ägde en kamera, kändes allt heligt. Tyst. Ofiltrerat. Jag tänkte inte på vinklar eller filmsekvenser, jag bara hade vidöppna ögon och flöt genom en värld som inte brydde sig om jag tittade.
Nu? Jag har varit på dyk där folk knappt har ögonkontakt med havet. Mask nere, kameran framme, jagar klipp som influencers under vattnet.
Jag har sett dykare armbåga sig fram mot en sjöhäst, trängas vid en städstation eller driva centimeter ovanför revet bara för att få "pengaskottet", medan revet håller andan och fisken skingras. Där GoPro-kameran brukade vara ett verktyg känns den nu som en reflex.
Jag är långt ifrån kameramotståndare – hur skulle jag kunna vara det när jag bär på en väldigt professionell fullformatskamera? – men ju mer jag dyker, desto mer längtar jag efter de där tysta, oinspelade ögonblicken, den sortens ögonblick som ingen annan någonsin kommer att få se. De som inte behöver redigeras, publiceras eller godkännas, bara minnen.
När kameror är överallt blir närvaro sällsynt. Gruppdyk har blivit mer som flytande filminspelningsplatser. Jag har varit på dyk där dykare knuffats förbi nakensnäckor utan att titta, jagat sköldpaddor, svävat centimeter från en drakfisk bara för att få den perfekta bilden.
Jag förstår att lockelsen och önskan att fånga det perfekta ögonblicket – sköldpaddan som glider genom solstrålarna, hajen som sveper in från djupet – är stark. Det här är minnen vi vill behålla, dela, bevisa att vi var där.
Jag har haft de där stunderna där en perfekt bild tycks rymma all den förundran jag känner. Men någonstans längs vägen känns det som om många av oss slutat dyka och börjat producera innehåll.
Jakten
Nu undrar jag vad vi förlorar i processen. Det som stör mig är inte kamerorna så mycket som brådskan. Jakten. Hur den drar oss ur vår närvaro. Hur den förvandlar ett tyst möte med en haj till en iscensatt händelse. Hur den fragmenterar intimiteten i ett dyk – hur vi, istället för att dela vördnad, tävlar om vinklar.
Dykguider visade en gång helt enkelt vägen och pekade ut de dolda saker vi kanske missade: en skorpionfisk kamouflerad i koraller, en renräka som dansade i en havsanemon, den långsamma pulsen från en sjögurka under våra fenorDe var historieberättare, inte bara ledare, utan även uttolkare av revet.
Men på senare tid har de fullt upp – inte med griffeltavlor eller kikarsikten utan med GoPro-kameror. På pinnar, med lampor, i kupolformade portar. Det är inte ovanligt nu att se en guide filma varje ögonblick, vända kameran tillbaka mot gruppen för undervattensselfies, eller jaga en sköldpadda för att få det perfekta klippet till butikens Instagram-rulle.
Ibland uppskattar jag det. Filmmaterialet är en fin souvenir, och de känner till vinklarna väl. Jag har taggats i vackert redigerade höjdpunkter, och jag ska erkänna att det är coolt att se mig själv sväva i det blå, inramad av koraller och solljus som något ur en naturfilm.
Men en annan del av mig saknar det gamla tempot. Stillheten. Den personliga uppmärksamheten. Nu är guiden ofta mer kameraman än naturforskare. Ibland är de före med GoPro-kameran medan gruppen glider isär. Ibland filmar de istället för att peka ut den där sällsynta varelsen jag simmade rakt förbi.
Det är inte deras fel – det är kulturen vi har byggt upp. Innehåll är valuta nu. Butiker vill ha marknadsföring. Dykare vill ha souvenirer. Och guider, fångade någonstans mellan säkerhet, historieberättande och sociala medier, försöker göra allt.
Hammerhead-möte
Jag minns en mycket bisarr situation på Maldiverna när vi stötte på en stor stim med hammarhajar, dussintals av dem.
De rör sig i långsam formation, deras kroppar skär genom vattnet som forntida lämningar, deras huvuden sveper åt vänster och höger som om de söker efter mer än bara byte – kanske söker efter fred.
Gissa vad? Två dykguider som skulle stå stilla kunde inte låta bli att sparka mot skolan, med GoPro-kameror i handflatorna. Hårt. Ivrigt. För snabbt. Sedan, på ett ögonblick, var hajarna borta.
En liten knäppning med deras svansar, och de hade försvunnit tillbaka i det blå som om de aldrig hade varit där. Guiderna återvände generat till gruppen, kameran filmade fortfarande men var tom.
Tillbaka på båten gick jag fram till dem och citerade deras egna ord: ”De mest oförglömliga mötena är de där man står stilla – och låter havet komma till en.”
Det finns andra viktiga fakta att beakta också. Överdriven användning av undervattensvideokameror kan få olika miljömässiga, etiska och praktiska konsekvenser.
Det kan störa marint liv och orsaka fysiska skador på livsmiljöer – dykare med kameror kan av misstag röra vid eller sparka på ömtåliga och långsamt växande korallrev. Vissa arter kan bli för vana vid mänsklig närvaro, vilket gör dem mer sårbara för rovdjur eller tjuvjakt.
Och populär undervattensfotografering platser kan bli överfulla, vilket leder till försämring av ekosystemet och en försämrad kvalitet på besökarnas upplevelser.
En sorts magi
Under vattnet finns det en sorts magi som inte kan överföras till video – ögonblick som inte presterar för kameran. Ögonblick som bara ärOch jag hoppas att vi inte glömmer att allt inte behöver dokumenteras.
Vissa saker upplevs bättre i nuet, i tystnaden, i sällskap med ett rev som berättade historier långt innan vi ens tryckte på "spela in".
Nu för tiden håller jag mig tillbaka. Jag låter kamerafolket svärma framför mig. Jag ser revet bakom dem lägga sig igen. Jag lyssnar på tystnaden som återvänder.
För mig handlade dykning aldrig om vad jag kunde ta med mig hem. Det handlade om vad jag kunde lämna bakom mig – buller, rusning, ego – och vad jag kunde bära med mig i minnet. Havet är inte en bakgrund för innehåll utan en levande, andande värld. Och ibland tänker jag att det inte förtjänar våra filmklipp utan vår fulla uppmärksamhet.”
Ekrem Parmaksiz verk finns på hans hemsida och på Instagram @ekremcbi, och artiklar på Divernet inkluderar DYK SOLO MED HAJAR I TIGER HARBOR och ROGUE SHARKS? VAD HÄNDER EGENTLIGEN I RÖDA HAVET?
